oo GÖTHEBORG. Under rubrik Vägkomnunikationerna inom länet bar i Medborgaren stätt att läsa en insänd artikel, hvilken, då man besinnar det dålisa tillständ, hvari åtsk. vägar inom Götheborgs och Bohus lån, till och med i närheten af sjelfva residensstaden, ännu sig besinna, tyckes vara tillkommen endast och allenast i den afsigt alt få kasta en skugga på Bankofullmägtigen Lars Rasmusson i Hulverud, som icke, i fråga om en ny väganläggning, kunnat vara af samma tanka som länstyrelsen. Det är att förmoda, att Lars Rasmusson, lika oflentligt som ban af insandaren blifvit anfallen, framlägger de skäl, som förmått honom att i denna fråga vara af en annan mening, än nyssbem. styrelse. Oekså tyckes det som om denna, såsom ordspråket lyder, vore lynx foris et talpa domi, vär den tvistar om en anläggning af Westerlandas ej så särdeles stora backar; men deremot lemnar vägen mellan klippan och Stigbergsliden, på hvilken hundradetals af stadens innevånare dagligen färdas, i ett så uselt skick, att den snarare tyckes leda till en fattig bondby, än till en rik handelsstad. Vär enskilta öfvertygelse är dock, att länsstyrelsen aldrig kunde gora sig Götheborgs innevånare mera förbundne, än om den droge försorg om att detta vägstycke blefve försatt i det skick som det borde och kunde vara. Ått busegarne inom Carl Johans församling i detta fall verksamt skulle understödja styrelsens bemödanden, är äfven vår fullkomliga och på såkra grunder fattade öfvertygelse. Vi tro oss äfven veta, alt Landshösdingen, grefve Löwenbielm, dels redan vid sin första hitkomst, dels nu helt nyligen, erhållit åtskilliga uppmaningar alt vidtaga några åtgärder till förbättrande af ifrågavarande våg; men ännu har allt stadnat vid blotta påminnelserna.