det maste ni medgifva, har han blott beröfvat en älskare, men mig skall det kosta lifvet, hvilket jag icke skall hafva så lätt för att få igen, som ni en älskare. Kom, sennorita, lätom oss stiga in i huset och taga plats, det är en uppmärksamhet, som jag är skyldig min ställning som corregidor och mina ben, som sannolikt i dag skola få temligen mycket att göra. Fraquillo öppnade sjelf en dörr och steg in uti en liten kammare, uti hvilken Don Bringos uch hans fru befunno sig. Desse stodo straxt upp och gingo emot sin dotter. När Don Bringos kände igen den stackars skomakaren, försporde han en särdeles god lust att kasta ut honom. — Hvad för er i en mans hus, hvilken ni har ruinerat. mäster Fraquillo? — fragade den gamle girigbuken ohöfligt. — Först och främst, vet, Don Bringos, att jag icke kommer för att lappa era gamla tofflor, ty jag är icke mäster Fraquillo, utan corregidor i Sevilla. Var så god och var ett litet grand höfligare, jag skall straxt tala med er; imellertid lemna mig några ögonblick allena med er dotier. Don Bringos ville gifva ett groft svar, men hans fru sköt honom sörsigtigt före sig ut genom dörren. Fraquillo tog nu plats ien ländstol och anställde med stor värdighet ett slags förbör. — Sennorita, — sade ban, — låtom oss undersöka. huru vi på bästa sätt skola upptäcka mördaren. Jag smickrar mig. att ni önskar att se h o n o m strypt och min död skulle blott förskaffa er ringa tilltredsställelse. Berätta mig nu hela händelsen på det nogaste. Donna Isabella gjorde som corregidoren önskade. — Och mördarens anletsdrag? — frågade Fraquillo. — Jag såg dem icke, sennor. (Fortsättes.)