söorbrytelse, som förblir ostrassad. skall föranleda cil ny, derför senmor corregidor, drag lorsorg att hvarje sörbrytelse varder straffad. Ni har alg uaziler och kan, om behofvet så kräfver, fordubbla deras antal. Dock vill jag, att straffen skola vara lika månza som förbrytelserna, om ni låler en enda förs brytelse passera oanmärkt. skall ni derför pligta med edert hufvud. Gack nub5 Fraquillo öppnade sin mun och ville tala, men konungen befallte honom att tiga. Han lemnade nu palatset meblandade känslor, i det han icke rigtigt visste, om han skulle glädjas eller bedröfva öfver konungens sista tal. Det tyckte han imeller tid icke så tila om, att få utbyla sin erbaremii skomakareboning mot det präktiga corregidorspa latset. Men snart framträdde skuggsidan af hang nya ställning, då han tänkte på den stränge herrskarens ord; han älskade visst prakt, men lisvet ändå högre. Slutligen beslöt han alt till konungen skicka en böneskrift, uti hvilken han anhöll alt blifva entledigad från sitt nya ombele. En hofbetjent bragte honom straxt ltyrannens svar. Fraquillo öppnade darrande skritvelsen; den var a foljande innehåll: Om vår corregidor önskar att blifva entledigad från sin tjenst, så gifs det dertill en säker väg. — Himmeln vare lofvad! — utbrast skomakaren, —jag vill genast beträda den vägen. Sedan läs:e han vidare: vom en sörbrytelse varder begången, och Don Fraquillo underlåter att straffa den. sa lolvar, jag honom Ögonblickligt entledigande, nemligen så iilisorslåendes, alt han skall varda hängdo — Hängd! — utropade skomakaren, — är det på så sätt tyrannen belonar mig? Jag önskade attlemna milt embete, bara för att icke förlora milt sif; då nu det ena icke kan ske utan det andra, så vill jag behålla beggedera, måtte bara den helige Franciskus, min skyddspatron, beskydda migs