han skulle tala om henne. och att hans ord skulle genljuda uti Europa. Då hon en gång blef ledsen på de frågor, som furst Päckler-Muskan ställde till hevne, sade hon: Furste, jag befarar, att ni lefver i ett andeligt mörker. Åren hänrunno, hennes knäckta bålsa förstördes fullkomligt, och bennes penningeresurser uttömdes; Pascharne och Emirerne lemnade henne uti ro. För att förskaffa sig en smula förströelse. återstod henne intet anna! medel, än att plåga sin doktor och träta på sitt tjenstefolk. En af hennes tjenare, en listig: lia lienare, erbjöd henne ett vpperligt tillfälle att döda sin ledsnad. Han begagnade sig af en beskickning, han ombetrott honom till Paschan af Acre, för att förvärfva sig dennes förtroende och ernå en beställning i hans tjenst. Som han hade tjenat under Bonaparte, utgaf han sig för artillerist, utan att hafva den ringaste kännedom om detta vapen. Förvissad om framgång, vänder han tillbaka till lady Stanhope, och ber henne om ett rekommendationsbref och bevis för godt uppförande. Hon genomskådade hans list, och, utan att läta sin vrede frambryta, lät bon göra ett präktigt konvolut med utanskrift till Paschan af Acre, men det innehöll blott rena papperet. Sedan afskickade hon ett särskilt sändebud, för att underrätta Pasehan om, att Paolo Perini — så hette Italienaren. — aldrig hade varit nägon artillerist, och, att han, enligt all sannolikhet — det voro hennes egna ord — yskulle anställa större ödeläggelse bland de trupper, han skulle försvara, än bland dem han skulle engripa Paolo Perini öfverbragte det tomma konvolutet, fick sitt afsked, kom tilibaka till lady Stanhope, som leende lyckönskade sig till den framgång hennes politiska manöver haft, och skickade Italienaren, glad öfver att hafva slagit honom med hans egna vapen, snopen hem till Europa. Denna tilldragelse var en af dem, som mest roade denna oroliga och verksamma an