Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1845, sida 2

— anuat dylikt, rasa? Redan i Augusti manad delta år mötte resande, på landsvägarne i Upland, individer af den jordbrukande klassen, som för Christi skull bådo dem om en bit bröd, : emedan de sörsmåktade af hunger och icke hade krafter nog att vandra till Upsala, för att der för den menniskoålskande landshosdingen, friherre Krcemer, klaga sin nöd och anhälla om hans bemedling till. afbjelpande och lindring af densamma. Sedan den tiden äro trenne månader förflutna och den nöd, som då var partiell, är nu allmän, icke allenast i nyssbemälte provins, utan äfven i Westmanland och vissa trakter af Södermanland. Val hafva Konungen och tvenne af hans söner ur sina enskilta handkassor skänkt icke obetydliga summor till de nödlidande ; väl hafva af statsmedlen ännu vida större summor blifvit använde till uppkopandeaf spanmål, för att bland dem utdelas: men hvad förslår detta bland så många? Hvad forslår det för den instundande kalla vintern, för den kommande våren och en del af sommaren ?! Den allmänna välgörenbeten har måst anlitas, och den kan icke, den bör icke svika det tillitssulla sortroende, hvarmed landets Konung genom en af sina ministrar vädjat till densamma. Det blir ett brott, icke mot den borgerliga lagen, utan mot den lag, som står skrifven i hvarje menniskas hjerta, att tillbringa tiden med nöjen och lustbarheter under det att hundratusentals medmenniskor, landsmån, bröder och systrar, hotas med att. omkomma af nöd och elande. Det är hvarje aldrig så litet bemedlad medborgares och medborgariunas krisbendomspligt, aut af de hafvor, Gud dem sorlanat, efter råd och lagenhet, bispringa de nodlidande. .... Är, hvad vi bär ofvan still allmänhetens behjertande vägal framställa, en ovederlagglig sanning ; då kan man aldrig, hvarken inom defta samhälle, eller nagot annat dylikt, ett euda ögonblick tveka om, huru man bör vär digt fira Oscarsdagen, huru man bör använda de för dess festliga begående bestämda medlen. Sen på innevänarne i brodrariket Danmarks hufvudstad: knappast har det pa officiell våg derstådes blitvit kunnigt, alt Sveriges Konung elnoje ocu tiillredsstallelse ser de insamlingar, som göras for de äl hungersnoden lidande innebyggare i trenne al rikets provinser, sorrän dess innevanare ila att solja den Konungsliga uppmaningen; ansedde män upptråda för att tala sor de behosvandes sak, sånggudiunornas tempel upplates för att befrämja sramgangen af densamma; konstuårerne tåäsla om att med sim talanger, sitt snille verka sor samma åndamal. Såulle väl vi Svenskar stå elter dessa våra bröder, i ådelmod, i uppossrande menniskokårlck, i efterkommande at en hogsinnad, ålskad konungs saderligen uttryckta oaskan ? Skulle vi draga i betänkande alt afstå från ett flygtigt nöje, då vi med den derföre bestämda penningen kunne bidraga att mätta bungrande landsmän? Bort det! Vare sjerran ifran oss en sadon tanka, en sadan omensklig tvekan! Prisade stiltaren af vär heliga religion enkan, som i oslerkistan af godt hjerta snlade sin skärs; kunne vi ej då hoppas, att barmhertighetens fader derosvan äfven med välbehag skall se hvar och en gafva, som med samma känsla skänkes MM RM ——L— i —— —ä— tF— ——— 6— — — — — — ——— —— — at vara af missvext och dyr tid svart hem-. sökta likar i de provinser, som valtnas at Målarens, Bravikens och Östersjöns vägor? Jo visserligen. Forsonaren har sjelf sagt: Ilvad J gören den ringaste af nina bröder (och hans bröder voro ju alla menniskor) det gören J ock mig. den som rutt uppfattat dessa ord, han vet hvad de iunebära och ban — handlar äfven i full öfrerensslammelse med desamma. — —— — Från Mänchen skrilves under den 7 Nov., att bajerska regeringen af vär vidksrejdade bildthuggare B. E. Fogelberg, i Walien och Tyskland mera bekant under namn af chevalier Benedetlo, inköpt en samling antiqviteter al ter2 fe.