nn — Utterlågave några ord om Gen acoh. ÅÄOTLHMAUUUTeRnR. i Länge, allllor lange, halve vi, af förut i leuna tidniug uppeftna skål, seit oss nodsakate all uppskjuta besvarandet al Hr N:s i N:o 257 at Postoch ioribes-Trdniogar samt I N:0 10 af tidningen Medborgaren? inörtla replik på vart i början af sistlidne masad oftenuissjorda genumsle på hans i ett foCgaende nunnnor af sors bemälle tidning synliablitna kosltliga diatrib, hvilken var beräknad på all rentvå bir osfversten och t. fo tulldistriktehelen J. af ÄLhenstaln tran alla anhlagelsernas, beskyllningarnes och timalenas smitta. Ått dröja annu längre med att till gransknina upptaga bemålte aya fentvaauingssorsoh, skulle Vara alt komma bade Hr N. och ll:r E. att tro, det vi blilvit alväpnade, och i denna ljuva sila vilje vi iche ett enda Ögonblick mera lemna den, oaktadt det varit oss omåsli-t alt tiltwågabringa alla de upplysningar, som vi ansett vara al nöden för att faltiske adagatagga felaktigheten af ll:r NS zillei kalkyler. Alltsa till saken! Hr N. säger, att vir med entriigenhet förnyade emsiIIIII, utt Her öfverste i. af Ehkenstwm mälle på laglig väg söka upprättelse uf Red. , iche ar soljent af hÅo upitiUrsanilket, al dei skål mark väl, haie läsare tl) ati iir öfversten, genom alt sa dessa vara önskutogar till notes, skulle bereda den hedervärda Bedaktionen tillfalle ate in i n sn ihu m få tillfredsställa sin smådelust. — Det han man rigtigt såga ar alt halva goda tankar om hvad lag och rätt här i landet formal Sannerligen vi äro I stand att inse, huru en mennisha, som icke är rent al davunyviksmessis, kan komma fram med nmgra så afvita teslesioner och slatsatser. Ilvad alla andra förnuftiga menniskor avse for enda och rätta medlet alt få slut på en Wist, det pastar il:r N. endast tjena till att bereda ena parten ett ypperlist tillfalle att tr iufin itu m få tillfredsstalla sin smädelust It Naturligtvis skulle Her Öfversten, om ban wi ifrågavarande sall lyssnade till vara uppmaningar, autingen blifva förklarad oskyldig, och da hade vi haft orätt och vore värde all den tillvättavisning, vi kunde erhalla, eller ock blefve han, i foljd al de under råvtesansgen från var sida mot honom sramlagda bevis, belunnen skyldig, och då vore bopp om att få se den sa ofver hosvan länge vakanta tullilistrikichelssplatsen i rikets andra stad en gang beklädd al en person, som äsorslode att ingjuta aktning bade för sin person och det embele, han i statens sjenst forvaltar. I bada fallen blefve det slut på tvisten ; men ingaalunda, såsom Hr N. pastar, en in infinilum slortsalt smådestrili. han man icke vasa sorsoket, om ej för annat, så blott för att se, hvem som halt rätt: lI:r N eller Red. al llandelstidningen. Rörande den i vår förra replik till H:r N. omlormälta afskedade tjenstemannen, yltrar Hir N. i denna sin sednare diadrib helt kort: då han var orklös och oskicklig till ljenstgöring, ur icke nuSOL vidare at say om den saken. ÅHjo, H:r N., om den daheno är ännu en hel hop att såga: den ilragavarande personen var nomligen hvarken oskicklis eller orklos, det kunna så vär hans testimonier, som alla hans s. d. kamrater intyga. bet var blolt ett pahitt af Il:r otversten och af koniorschelen, att hos geuerallullstyrelsen urmala honom sason varande sadan. Ellherg var för resten icke åldre, än ll:r ofversten sjell, och vida yngre, än en annan på samma kontor tjenstaorande kammarskritvare, hvilken, så vidt oss bekant är, ännu till sina förmäns och generaltullstyrelsens naje fullgör sina åligganden. Men se det var de sportler, som Edberg, på erund al nyssbem. styrelses ufslag, lick tillgodonjuta, hvilka blefvo kontorschesen för gamla, och dertöre blef älven deras iannehafvare lastgammal, oskicklig och orklös? — i kontors(Hefons anh Afvarete Kkanetame tanla 12