Under rubrik svar på tal besianes uti tidningen Medborgaren för i går införd en lång, mot Handelsoch Sjöfartstidvingen rigtad diatrib, hvilken innehåller allting, utom det, som den enligt öfverskriften borde innehålla. Beskyllningar, exklamationer, fraser och tillvitelser vankas i den, liksom snöflingor vid kyndelsmässotiden; men efter ett enda giltigt argument, et enda sakbevis får man der förgäfves leta. Att inlåta sig i svaromål på dylika utgjutelser vore ungelär detsamma som att vilja söka att få vatten all qvarstanna i ett såll, eller att med rop och gevärsskott få en anskjuten gräfling fram ur sin håla. Striden med den Konstitutionelle hafva vi ölvergilvit, alldenstund han visat sig icke vara mäktig af alt framkomma med något annat försvar, än grin och smädelser. Från striden mot Medborgaren afstå vi af ungesår enahanda skäl. Vi äre skyldige både publiken och vår egen värdighet att så göra. Om den allmänna opinionen rörande Handelstidvingen såsom en oslentlighetens härvarande organ, tro vi, på grund af många och välgrundade skäl, att Medborgaren helt och hället misstagit sig. Ettdera känner Medborgaren icke, eller låtsar den sig icke vilja känna, hurudan allmänna rösten är i de frågor, som Handelstidningen, beträffande grefve Löwenhielm, ansett det vara sin pligt att utreda och kommentera. Af dessa båda alternativer äre vi dock helst böjde för att antaga det sednare, synnerligast om det, såsom man berättar, skukle vara sannt, att en af Medborgarens redaktörer, då han emottog grefve Löuenhielms första diatrib, ref sig i bufvudet och ropade : ÅAj, aj! det der kommer visst att förstöra vår lidning.