Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1845, sida 2

— Öfverste, hvad för något? — svarade han i den honom ogendomliga släpande tonen. Hade den någon sar? Och hvem san kände hans sar? — Vill ni, — svarade Esther, — hvars vrede vaknade nu, — säga mig, hvad slags far Georg Brummell har och hvem fan som kände denne far? — Ah! lady Esther, — svarade han i en halft allvarlig ton, — ingen känner Georg Brummells far, och ingen skulle känna Georg Brummell sjelf, derest han icke spelade den roll han har valt, och som ni mycket väl vet endast betyder något förmedelst dess galenskap. berest jag icke med hån betraktade markiserne och icke missbrukade hertigarnes lättrogenhet, för att göra dem löjliga, skulle jag om åtta dagar vara alldeles glömd; veriden är nog dum att knäböja för mina dumheter, och vi begge veta hvad värde de hafva.p Brummell, den offentlige förhånaren af det brittiska sällskapslitvet, hvilken dog i Frankrike, skuldsalt, i besillning af gulddosor och en gammal rock, måste interessera denna qvinna, som stolthet och hat till det engelska samfundet sednare dref ut i öknen. Således nivecklade sig triumferande och för fulla segel detta besynnerliga lif, som också hade sin löjliga sida; ty hon åsidosatte alla de reglor som gälla för qvinnan. Esther byggde, planterade och omskapade på 8 dagar, skogarne och lustparken vid Walmer för alt förskaffa sin morbror en lugn och enslig tillflyktsort, der han kunde finna hvila undan verldsbullret; hon piskade upp 5 druckna soldater, som trängt sig in till henne, skapade en unitorm till ett regimente, upplöste intriger, bröt depescher, och gick från den ena djerfva handlingen till den andra ända till den yttersta grad af förvågenhet. Det är tydligt och klart, att eti sådant lif blott kunde föras under Pitts beskydd, och att hon för framtiden beredde sig en otalig mängd oförsonliga siender. Hurub sade man en gång till henne, oser ni icke lord C., som hälsar på er?d — pJag ser dernere en