Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 november 1845, sida 1

Uli den ställning, i hvilken hon befann sig, var det krig, hon förde emot konventionella dygder, mot hycklad sedlighet och hvarje slags forställning, ett krig på lif och död. Ju mera uppsostran en menniska bar erhållit, destomindre siotande finner hon uti vissa historier och vissa ord. Uti England äger i detta hänseende ett oanständigt byckleri rum. Man må derför säga om mig hvad man vill i London, jag bryr mig alls icke derom. Hvarföre skulle jag bekymra mig om dessa förvuxna andar och dessa förtvinade själar? Låt dem prata bäst de gilta. Jag afskyr och förbannar alla dessa lillkonsllade seder och bruk, som man vill göra till oundgängliga nödvändigheter. Låt dem surra och brumma om mig, så mycket de vilja; det är flugor på en artillerihästs ben. Kommer der en explosion: bums! så är allt väck. När jag ser dessa bleka, svaga, läckerhetslystne qvinnor, som fullproppa sig med bakelser och icke kunna göra ett steg, utan all hänga vid armen af en karl, känner jag en riglig vämjelse. Då man erbjöd mig dylika artighe ter, plägade jag säga till dessa herrar: vJag har Gudi vare tack och loi sjelf ben, såt dem sörja för sig sjelf. I vissa salonger trodde man, all ingenting skönare fanns i verlden. än — ledsnad. Ju plattare, ju dummare och trögare man var, desto större Iycka gjorde man; det hörde till den goda tonen. Konungen för denna goda ton var en Berr Polbill, som alltid gick med en dum och förargelig uppsyn, presis som ni, herr doktor (hon vände sig då till sin läkare.) Han fann en bal ypperlig, då man icke såg annat, än fäll intill hvarandra sammanpressade hufvuden, liksom halsarne på vinbuteljer sticka fram ur en korg. p? Hvar dag utbröt hennes hat emot känslosamhet, pjunk och tillgjordhelt, kort sagdt, emot allt, som var öfverdrisvet och tillkonstladt. Hon hade blifvit vaggad på modens knä, uppfostrad midt i den stora verlden, smickrad och fjäskad af alla och menniskofruktan var henne odekant, derföre utolvade hon