ee 2 öfrerlåten elt slags förhörsrätt, som effäetAäe blott uppdragit domaren, och som enväldet sjelf tvekat att ossentligen tillerkänna andra, än konungens hesahningsbalvande och polismåstarne; och, hvad än laglosare är, polisbetjenterna tillåtas att anställa dessa förhör innom fängelserna, der det lemnas dem, som sjelfva arresterat, angilvit eller misstänkt, fritt att utan vitinen, såsom det heter, alura ut sanningeno, men hvilket ofta kunde öfversättas med apina eller piska uto, hvad de sjeltve inbillat sig, eller andra sanningslöst uppgilvit. Sedan foras de, sålunda redan i sortvislan, oredighet och förvirring försatte, till osanningar trängde och i tvetalan inledde offren, upp i sessions-rummet, der de nu; utan en enda menniska att anlita om råd, skydd eller tröst, framshulfas sor ett slags domare; hvilken der sasom vittnen emot dem afbör deras egna anhlagare, eller atminstone de flesta gånger desamma, som, genom sitt olagliga förhallande mot de anklagade, fatt alldeles samma interesse som angilvaren: att lyckas i angifvelsens sannolikgörande, da ej bevisning kan åstadkommas. Denne ransakare, tillika chef för polisbetjeningen, sitter nu för ut måhända på en enda dag alhora syralio till femtio mål, och hundrade deri invecklade personer, icke en gång bunden af ett protokoll, ty han sjelf befaller, buru det skall se ut, och den i författningen ofreskrilne protokollsloranden har ingen vanlig, alglig karakter af hvad man kunde kalla dedsvureno: ban mäste skrifva apå befallning hvad ransakaren bjuder. Nu frågas: kan en sådan inrättning, kunna sådana former medföra annat, än enskild osärd och allman skada? Är det ej påtagligt, alt de vidunderligaste orättvisor derigenom mäste uppsta; och att man, langt ifrån alt hylla den christliga, sorsonande satsen, att heldre lata tio felande gå fria, än att straffa en oskyldig, ställer så till, att tio oskyldiga blilva for all sin tid förstörda, uvder det att wan ällas, alt ej låta en enda anklagad gå fri. llaral härslyter åven utomordentligt mycket ondt. En särskild fängelsebelolkving uppstår, som drilvils fran familjer, hem, arbete och hvarje tanka på alt hjelpa sig bjellxo, genom det att de en gång råkat i polisens händer. be förblifva heldre i fängelserna, der de ej svälta, ej frysa, och ej bebolva arbeta, än alt sorgälves söka öfvertyga samhäållet om en oskuld, som ingen vill tro på, då man väl sett dem brännmärkas, nen ej lika offentligt fått se deras oskuld vitsordad. Denna befolkning, en ständig borda for staten, varder älven en skola för brotten, såsom saker