Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 november 1845, sida 2

gestalter, inträdde tillsammans i en sal. Damern kunde icke se sig mätta på honom; männerne fruklade och undveko honom. Han var hög, muskulös, hans ansigte var blekt och strängt, hutvudet någ ot framåtlutande; det var han, som, då han märkte, alt skeppsbesällningen knorrade, anade upproret på flottan, och, utan dröjsmål, jagade sin löjtnant en kula genom hufvudet. Först tadlade man honom; snart gjorde alla besättningarne uppror, och man erkände, att endast han hade rigtigt bedömt ställningen. En af hans största fornöjelser var att taga på sig en sjömansjacka och ga omkring på värdshusen. Såg han en fattig karl. som han tyckse se ordentlig ut, inlät han sig i samtal med honom och fick honom till alt förtälja sina sorger och bekymmer. okörtälj mig er historiao, sade han till honom, Hoch jag skall förtälja er min.:y Han var för skarpsinnig för att låta narra sig, och när karlen vann hans tycke, lät han en 50 eller 100 guineer glida ped i handen på honom, i det han med sträng röst tiflftogade: Tala icke om delta för någon, i vidrigt fall, skall jag nog veta att hitta er, och då skall ni icke hafva gjort det iör intet. För öfrigt hade hans besynnerligheter förskaffat honom många siender, och genom sill mod och sin oförskräckthet invecklade han sig uti så många obehagliga saker, alt min morbror, som både höll af honom och hyste aktning för honom, höll honom på ett visst afstånd och aldrig gjorde något för honom. Hon önskade att gifta sig med honom, hvarigenom hela hennes lit skulle fått en annan rigtning; men Chathamerne satte sig deremot; earlen af Chatham, ministern bitts äldre bror, hoppades att ärfva Camelforuska godsen. (Fortsälles.)