tionelker?!... Det skulle i sanning vara af mycket interesse, att i detta sall få höra deras mening, i händelse den ene af dem vågar och den andre är mäktig af att hafva och framställa någon sådan. — Au grefve Löwenhielm, när fråga var om forhyrandet af hela ånglartyget Westergötbland, oaktadt belälhafvarens bestämda afslag, kunnat amissförståv denne, är visserligen en möjlighet; men alt H:r grefven och laodsböfdingen, sedan ban, till följe af under resan inträffade omståndigheter, blifvit af kaptenen upplyst om deta emisssörständo, Jikfullt i en tidning dristar påstå, att bem. fartyg blilvfit ställdt till bans oinskränkta disposition, är en oförsyntbet, som torde få leta eller sin like, en fläck på den högadeliga skölden, som den Konstilutionelle, äfven om han toge alla Kornhamns och Packartorgets notabiliteter till hjelp, ej skulle förmå astvå. Det är möjligt, att en eller annan skulle kunna tycka, att detta vårt yttrande är något för strängt; men vi bedje dem då besinna och estersinna hvem Herr grefve Löwenbielm i sin nuvarande odtällning är och hvilka pligter, ban i den bar att uppfylla! Satt af landets Konung att i en af rikets provinser vaka öfver all er ätt och sanningstyrkes, vrångvisa och orätt hindras och förbjudeso, drager ban icke i betänkande att sjelf fara fram med uppenbar osanning och öfver nigra honom misshagliga individer söka framkalla ett yrängvist omdöme. Det är väl sannt, att dessa individer tillhöra ede der tidningsskrisvarner; men äfven dessa, huru detesterade de än af en viss fraktion kunna vara, ega dock full rättighet alt fordra, det rätt skall rätt vara och sanning sanning, Hvilka privilegier, som den svenska högadeln än må innehasva, aldrig hafva dess medlemmar sätt något privilegium på att ostraffadt tala osanning, eller att onäpst så päbörda andra så göra. Osanningen är redan hos den enskilte medborgaren en stor och straffbar last; hos den, som representerar det högsta i staten, blir den, just i och för exemplels skull, ännu större och straffbarare; allra straffbarast blir den, när en sådan representant, i stöd af den upphöjda stöllning hau i samhållet innebar och den vigt hans embetsvärdighet gilver åt hans ord, soker att på det osanna trycka sanningens heliga prägel. Tilllämpningar al dessa ovederläggliga satser öfverlemne vi åt läsaren att sjelf göra. Vär afsigt med deras framställande bar endast varit att rättfärdiga vårt öfver grefve Löwenhielm här olvan fällda omdöme. Ått osanningen i och för sig, antingen den beträffar en småsak, eller en sak af mera betydenhet, är lika lastbar, torde vi icke behöfva antyda, ännu mindre utveckla och bevisa.