lå saken, åtminstone i våra ögon, synts vara af större vist, än man i allmänhet hittills trott. Hushållningssällskaperna i rikets alla län hafva väl öfver hufvud ett äldre datum; men lå deras utvidgade verksamhet förskrilver sig dock ifrån framlidne Konungens tid. Det är bekant, att Carl Johan med sin skarpa blick på de foljder, som populära institutioner i allmänhet kunna hafva, icke var alldeles fri från fruktan för dessa slags sällskaper i landsorterna, som likväl intet annat ändamål hade än åkerbruk och lanithushållning. Han underkastade derföre alltid deras stadgar en sträng revision; och som dessa Hushållningssällskaper nödvändigt måste vara Kongliga, så gjordes naturligtvis deras reslementen af sjelfva konseljen så inskränkta och beroende af den monarkiska centralisationen, att ingenting demokratiskt i dem skulle kunna göra sig gällande; så mycket mindre som landshofdingarna i hvarje lån destinerades till ständiga ordförander och i och med detsamma till autokratiska kontrollörer. Detta allt skulle ända hasva kunnat vara, om dessa s. kHushållningssällskaper gjort det gagn ät allmänheten, som deras namn utlofvade. Men, utan att lörnårma någon eller några, lärer man vål kunna vidga, att dessa Ilushallningssällskaper på det hela gjort mindre nytta, än sjelfva Landtbruksakademien, före dess sista reorganisation. Detta vill icke säga litet. Hushållningssällskaperna äflades all i sina styrelser hafva ortens bordsmagnater, och ivom sina direktioner förskalfa sig lysande namn, heldre än män af yrket. Foljden blef ett aftynande lif. De lysande namnens egare funno väl i början pikant att deltaga i dessa hushållningssammankomster. der de kunde få säga några vackra saker och till återsvar skörda beröm för sina patriotiska bemodanden. Provinserna sjelsva togo dock föga del i dessa sammankomster, som medlörde så litet gagn för dem. Med undantag af frih. Kremer, som ständigt ådagalagt ett driftigt nit för sitt läns ekonomiska uppkomst, och måhända Grefve Frolich, som i alseende på Södermanland åtminstone hyst goda intentioner, kan man just icke omtala många bevis på gagnet af det sjelsskrilna landshosdinge-ordförandeskapet inom hushållningsinstitutionen. När man genomgår deras tid eller annan af trycket ulgilna berättelser, träffar man en ganska mager läsning. Historiskt vet man, att UHushållnings-sällskaperna i flere orter så godt som upplöst sig sjelfva genom ledamöternas periodiskt tilltagande ledsnad vid att iofinna sig i sammankomsterna. Så hafva dessa sällskapers särg allt mer och mer sorbleknat, emedan den stora allmäånheten — d. v. s. Folket — icke med sitt intresse följt deras göromal; och icke gjort det, emedan den i dessa göromål ingen afgörande del haft., (Forls.)