STTCKEUGOHS. Notiser om ljurfaktninharne. Slriden öfver ljurfåktningarne har ännu icke blifvit utkämpad bland Spanjorerne sjelfve. De älsla historiska spår af deras tillvaro gå icke utölver elfle ärbundradet. ben ryktbare Cid nämnes såsom en al de sorste, som sorvärsvat sig rykte genom sin skicklighet i kampen emot tjuren. På hans tid och många arhundraden igenom var sjursäktningen foreträdesvis en ridderlig ösning, genom hvilken stora riksvigtiga händelser och hoffester lirades, och i hvilken de ädlaste ocb anseddaste personer, ofta konungarne sjelfve, togo del. Esfter Spanjorernas exempel sokle man äfven införa tjursaktningen i andra länder, isynnerhet uti Italien och Frankrike. Uti Rom omkommo på ett enda år, 4332, nitton adelsmän under tjurens horn, eburu man der alltid fastband honom med ett tig. Sådane tilldragelser betogo Italienarne lusten för denna farliga lek, till hvilken, sasom en spansk skriftställare säger, erfordras soruromersk tapperhet och spansk skicklighet. Isabella I. var en asgjord motstånderska till tjurfäktningarne, hvilka hon svor att aldrig bevista. Hon till och med var belänkt på all förbjuda desamma, men hon vågade dock icke försöket, utan inskränkte sig till att förordna, att man skulle öfverdraga tjurens horn med en lådershida, för att minska stotens kraft. Denna befallning synes aldrig, eller åtminstone blott ögonblickligt, hafva blifvit utförd. Carl v deremot tillegnade sig till den grad Spanjorernes förkärlek för tjursäktningarne, att ban personligen tog del i desamma, såsom då han i den tjurfäktning, som bölls i Valladolid till firande af Philip II:s födelse, med egen hand stack ihjäl