Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 oktober 1845, sida 1

stranden, öppna isynnerhet en förfärlig eld, för hvilken segrare och besegrade äro lika blottställda: Emigranterne hafva krupit ihop bakom några klippor, at hvilka stytken och skärlvor såra dem. sombreuil ser sig vara förlorad; han begär dagtingan. — Akta er väl derför, — utropade Vauban, — här är ingen pardon att vänta. — . Elden blir emellertid all mera liflig; republikanerne rycka ån I stormsteg, med fälld bajonett. Två regimenter, Dudresnaye och Loyal-Emigrant, lyfta kolfvarne i vädret och ropa: Vi äro republikaneria Hela divisionen dflervilly kastar vapnen från sig och skingrar sig, sökande att komma om bord a engelska flottan. Vauban störtar sig då med DuboisBertnolet i hafvet: ett båt upptager dem. och Sombreuil skickar nya bud om dagtingan, hvilka liksom de sorste så afslag. — Hvad gemensamt fins väl emellan oss, utom hämnden och döden? — svarar Tallien der siste; som i detta ärende inställer sig hos honomPå så sätt har det verkligen gått till. Hoche var der; han bestyrker det, och Europa vet hvad värde hans ord hade: , i Det är möjligt att några rop afi olägg ned vas pen, man skåll icke göra er någontinglo hafva låtil förnimma sig; alldenstund Sombrenil bekrästar i sitt bref att så skett; men om de blifvit höjdas så har det skett enstaka genom några republikaner; upprörda af en sådan gräslig villervasla, och dessa rop hafva passerat obemärkta: Det är på RR sätt som general Håmbert säger till Somreuil: . . ; — Låt då Engelsmännens eld upphöra! — Ack! ser ni icke; — svarar hönom den royalisuske officeren, alt de skjula lika så väl på Oss som på er? i i Ä Imellertid uppofärar sig en officer vid flottan, vid namn Gery; han sisimar ut all varna de begge I korvetterne att icke skjuta mera. Emisranterna