Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1845, sida 2

————————————— — — —————c — — de kommer en tid, då ban får sälta sin fot på sin motståndares nacke — af. mig har ni ingen nåd, intet medlidande att hoppas; gamle man, som Ni gjorde med min far, så gör jag med Er, och intet guld hämnd.)b Min arma hustrus, snystade gubben, voch min dotter, milt stackars barn, ack, min Cecilia, CecilialoDOch min mor vid edra fötter och jag, den värnlöse gossen: som er elakhet ef kunde skona?9y HÖBpeskall blifva min död, herre, skammen och de förödmjukelser ni tänker hopa öfver mig, skall jag icke kunna ölverlefva.) pJust så sade min far till Er; minnes Ni hvad Ni då svarade? — fega uslingar och skurkar veta icke all dö.n Under det Pernon våndades under qvalen af denredde honom, uppgick sakta kabinettsdörren-och en ung flicka inträdde. hvilken ingenting anade om sin måste utstå. Hon hade försigtigt öppnat dörren, och ville leende hålla sina händer för ögonen ha gubben, som satt med ryggen vänd emot henne, så all han finge gissa, hvem som så öfverraskade honom. Då träffade hennes blick Vermond, och blyg öfver att en främmande åsett hennes barnsliga lek, log hon förläget, lade ett finger på munnen för att bedja honom tiga och skyndade tyst som hon kom9 mit åter ut. — Hon blef sin fars skyddsengel. Den unge mannens vrede försvann: fredliga tankar återläppar. Med blickerne fästade mot dörren, hoppades han att ännu en gång få se flickans ålskliga bild. — Han upptog det band af Cicero, som han kastat på golfvet, uppställde det åter på sin plats och såg mildare på gubben, 4om ännu satt framför honom med nedsänkt hufvud. på jorden skulle kunna köpa Er fri från denna na moraliska tortyr, som Vermond hämndgirigt befars olyckliga ställning och de plågor dem han nu vände till hans bröst, och detta förebråelsens och förolämpningens språk ville icke mer öfver hans