hällssormerna ej längre förmådde hålla de gäsande tånkesätten inom lugnets skrankor. Explosionen liknade en ångpannas, som måste springa sönder, då intet tillbörligt och tillräcklist Tum gilves åt den ulvidgade och elastiska lullen. kevolutionens fasor kunna följaktligen ej läggas den sanning och rättvisa till last, som innehållas i anspråken på nödig, billig och förnustig samhällsförbättring. Revolutionens grundmening står ej i omedelbart förbållande till hennes skräckscener. Men i högsta grad lärorikt är och blir det alltid, att se, hvarthån ett orimligt motstånd mot nyttiga och nödvändiga reformer kan leda. Folkets tälamod visar sig i alla länder så stort, dess egenskap att, oaktadt det tusentals gånger blifvit gäckadt, dock tro de styrande klasserna om godt, är så sörundransvärdt seg, att dessa sednare visserligen kunna väga rätt mycket. Guds tålamod med syndaren är knappt större, än Menigheternas långmodighet emot sina förtryckare. Likväl kan den hafva en gräns; och sker — hvilket Försynen bevare oss ilrån! — ännu en social explosion, så blir den, af naturliga skäl, i samma mån förskräcklig, som orättvisorna och orimligheterna förut varit längvariga och stora. Väl vore fördenskull, om man af historien ville lära sig någonting: om man ville lyssna på någon varning medan tid är. Ty fåfängt blir sedan, att skylla ifrån sig på emassornas grofhet och grymhet, på subversiva ideer, på upplösande tänkesätt o. s. v.? Huru litet massorna i och för sig sjelfva äro grofva och grymma, innan de pi det oerhördaste retas af sina fortryckare, likasom deras uppfostran vårdslösas af de offentliga lärarne, kan den fördomsfrie se, hvarut han vänder sina blickar. Och hvad subversiva, upplösande idLer beträffar, så beror här allting på hvad det är, som kommer i sräga alt subverteras, öfverändakastas och upplösas. Om detta nemligen just är det falska och orältvisa tillstånd i staten, som utgör dess egentliga sjukdom, dess kräfta, bestående deruti, alt somliga af samhällets delar besitta en inkräktad och orimlig makt att skada de öfriga, eller lefva på deras bekostnad; så bör ingen klaga öfver, alt ett så stort ondt upsapes, asubverterase och bortskaffas. För öfrigt är det onekligt, att detta ganska väl skulle kunna ästadkommas med lugn, åtminstone utan blod, eld, skakningar och förbärjelser, om allenast de, som det gäller att på ett billigt, förnuftigt, tidsenligt och med samhällets historiska utveckling öfverensstämmande sätt gifva med sig, ville göra det. Meh hellre, än att taga skäl, älska de att sätta sin egen tillvaro på spel; hellre, än alt göras till mål för tidehvarfvets välsignelse, genom kloka och ädla eftergifter, älska de alt drifva allt till det yttersta och kasta brand i sitt eget fosterland. Hvad skall man då tänka om dessa menniskor? Sjelsva vilja de icke gifva prof på moderation, rättvisa och godhet: men de fordra, att folkets offentliga majoritet icke blott skall fortfarande lida under sina orimliga öfverherrars despoti, utan tillika göra det med tystnad, lugn, soglighet, moderation, godhet. Herrarne skola icke behölva vara rättvisa och rimliga; men folket skall vara det! Folket skall ständigt låta sig bespottas, låta sig skällas för groft, ohyfsadt, elakt; skall lorsummås i sin uppfostran; men icke destomindre begär man, att