länge är ett ryskt folk, af all den slaviska sinnesart vi derom känna, likväl bär samma bildningsfrö, som vi, i sin kärna, och säkert en dag skall slå ut skott från denna kärna, dem kejsardömet torde komma alt föga älska. Iikasom Danskarne, i egenskap al nation, förbälla sig helt annorlunda till Svenskarne, än en mängd Danska regenter gjort emot oss, så stå också Ryssarne, då man nemligen talar om det ryska folket, eller, än bättre, om de ryska solken, i ett längt vänligare och mera innerligt förhållande till de vesiliga Europeerna, än man af sjellva den ryska styrelsens beskaffenhet och goda vilja skulle känna sig srestad att tro. Härom må man dock tills vidare hysa hvilka föreställningar man finner bäst ; och man gör klokast uti att hänskjuta frågans afgörande till framtiden. Ämnet för vår albandling utgöres också icke bär af Ryssarne enskildt. Hvilka större eller mindre förhoppningar Europa kan göra sig om dem, lemna vi derföre så tillvida derhän, att vi icke för närvarande betrakta Ryssarne annorledes, än för hvad de verkligen äro; och vi skola söka utfinna meningen med hvad vi kallat det stora gemensamma Europeiska solksörbundet — vi skola, med ett ord, soka lösa det Europeiska problemet — utan att vid undersökningen häraf göra oss några sanguiniska söreslällningar om våra östra grannar. Det aEuropeiska Problemeta är ett uttryck, som ej ännu finnes allmänt nyttjadt; men den tid torde komma, då hvatje bildad person i vår verldsdel anser för sin högsta angelägenhet, att offra sina bästa krafter härpå. Då vi med andra ord karakteriserat detsamma såsom dllverkligandet af rättstillståndet menniskor ellellan, i samhälleta, så inser man, att skträfvandet till ett så stort mål icke blott, genom sin nödvändighet och vigt för alla menniskor, är redan till sin natur egnadt att förena dem alla, så till sägandes, omkring en enda fana, den sanna humanitetens; utan äfven att elda hvarje hjerta, bvarje själ, som derför en gång blilvil rätt anslagen, med en odödlig, en ounderkuslig enthusiasm. Rättstillståndet är icke sörverkligadt i verlden, så länge olikhet inför lagen i något afseende herrskar, så länge prerogaliver, undantagsförmåner och ständsskillnader gifva den ena menniskan möjlighet att sätla sin fot på den andras nacke, befalla öfver hans person eller egendom, hindra honom i sitt väsendes naturenliga utveckling, såsom tanken och sanningen fordra, eller betaga honom frukterna af hans arbete, för att frossa på hans bekostnad. Rättstillständets ofvergång ifrån en skön dröm, såsom det alltid varit, till en verklighet i lifvet och i samhället, har dock inom nationerna börjat. Men det har hos dem börjat olika ; och det har äfven hos dem gjort ganska olika framsteg, under den bana detredan lillryggalagt. Utmärkt intressant är det således i denna sråga, alt betrakta det ganska egna skaplynne hvarje af Enropas solk visat i kampen för rattstillstandets införande och genomdrifvande. Men denna betraktelse är icke allenast intagande från nöjels sida; den är i hög grad vigtig for oss i Norden, på det vi må lära känna vår plats inom det Europeiska samhällssystemet och deruti utföra hvad på oss ankommer, med värdighet och kraft. Ty det skall visa sig, att eburu England och Frankrike tagit de första och de hittills längsta stegen på den sanna solkfrihetens, upplysni gens och