nan af Tarent och fröken de la Tremouille. Eleonora af Olbreuse gjorde mycket uppseende på de stora baler, som Wilhelm den tredje gaf i Breda år 1667. I denna lilla stad. protestantismens Versailles, hvarest en hvar trodde sig linna en neutral terräng och en tillflyktsort för sina egna politiska meningar, samlades alla de mest talangfulla, älsk värde och berömde tyska furstar och landsflygtige franske protestanter, som hörde till nordiska forbundet. Der voro ständiga balar och maskerader, å hvilka adeln, fjerran från folkets blickar, höll sig skadeslös för det tvång, den annars måste ålägga sig och det galanteri, som man förebrädde Ludvig den fjortonde, återuppträdde här i sina rättigheter. Man var så säker för alla moralister, alt Wilhelm afr Oraniens gemål, den protestantiska Maria, som engang skulle blifva drottning af England, skref till sin farbror, Carl den andre: Wi spela hvarje afton komedier hos drottningen af Böhmen, (Jacob den förstes dotter), och det är i sanning ett nöje alt se kärleksintrigerna emellan dessa damer och deras älskare; jag tycker, att de icke göra sig det ringaste omak, för att dölja sina passioner. De brei fran den tiden, hvilka äro att tillgå, skildra med största utförlighet dessa festliga baler, men de upplysa icke huruvida Eleonora af Olbreuse var klädd som herdinna, eller som nymf, eller som zigenerska, eller som dryad, då hertigen af Zelle förälskade sig i heune; men säkert är, att flere adelsmän anhöllo om hennes hand. Hertig Georg Wilhelm af zelle, som var den andre i ordningen af hertigens af Brunsvig-Läneburgs söner, och en äldre bror till biskopen af Osnabräck, visade sig som den mestifrige af hennes tillbedjare. Han var 40 är gammal, och ingalunda oerfaren i kärlek. En venetianska, Zenobia Buccolini, hade födt honom en son, som under det förkortade namnet Buccow, blef öiverstallmästare vid sin fars hof. För öfrigt var denne prins en beskedlig karl, fri rån all äregirighet och af en svag karakter, hvil