Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1845, sida 1

derneslandets språk, på ett redigt och korrekt sätt öfverslytta sina tankar på papperet. För att i det sociala lifvet kunna använda den själsförmögenbhet, som man i dagligt tal kallar anaturligt vett, måste man nödvändigt antaga, alt denna förmögenhet förefinnes hos den individ, som skall använda densamma. Iillvaron af del naturliga vetlet röjer sig hos individen bland annat genom att så tänka, tala och handla, att han icke stöter an mot det allmänna lefnadsvettet, d. v. s. icke bryter mot de i det sociala lifvet liksom genom en tyst öfverenskommelse antagna regler för ett passande, efter hvars och ens ställning i samhället lämpadt uppförande. Frånvaron af osvanbemälte formögenhet åter gilver sig hos individen bland annat tillkänna lerigenomatt han ständigt, eller åtminstone i många maktpåliggande fall, antingen stöter an mot dessa lagar, eller ock, i ord eller handling visar sig förakta desamme. — Till hvilken af dessa begge kathegorier Hr grefve Lövenhielm bör hänföras, ofverlemne vi åt den tänkande läsaren att sjelf afgöra. Oss synes det dock, som om Hr grefven verkligen stundom saknade ej blott det vanliga naturliga vettet, utan äfven det lefnadsvett, som man af en person i hans samfundsställning bar fullkomlig och obestridlig rätt att fordra varda iakttaget. Vi vilje icke nu upprifva gamla sär, icke tala om gatubragder och opassande toaster, icke kommentera lagstridiga förfaranden och godtyckliga åtgärder, icke uppehålla oss vid dagbokskludderier och andra likartade, en landshöfding föga anstående beteenden; vi vilje blott fästa oss vid den sak, som gisvit anledning till den nu pågående skriftvexlingen emellan grefve Löwenhielm och oss, nemligen hans uppförande mot hankolullmäkligen, f. d. riksdagsmannen Lars Rasmusson i Hufveröd, vid det på säteriet Ström den 24:de sistlidne September hållna landibruksmöte. Grefye Löwenbielm yitrar, uti sin till Me dborgaren insända, mot oss rigtade diatrib, att det afordom ansägs för en samhällspligt att visa vördnad och aktning för förmän och högre embetsmän i allmänheto, samt att, i följd häraf, ade landshösdingar, som bevistade riksmötena, besöktes af deras läns represenlanterv. — Ganska rigtigt, Hr grefve, så var det fordom och så är det afven nu; det beror bara på eförmännen och de högre embetsmänneno att så ställa sig, att icke blott länens solkombud, utan äfven deras samtlige innebyggare, kunna, utan att hyckla, visa dem daktning och vördnadpMen vilken aktning och vördnad kan väl Ar