ch förtrogna, som deltog i hennes sangenskap. Med hänscende till stilen, är icke mycket godt att säga om denna bok; den första delen innehåller en sammanträngd och invecklad berättelse om Sophias öden; uti andra delen finnas vigtiga dokumenter, som, efter en föregående sträng kritisk granskning, hufvudsakligen blifvit laggda till grund för följande berättelse: Emellan ar 1650 och 1750 uppenbarade sig Ludvig den sjortondes makt icke blott Ii Frankrike och Spanien; hans dyrköpta politiska öfvervigt beherrskade äfven det nordliga Europa, som emotstod Fransmännens herravälde, men tillegnade sig deras seder. Då nu Fransmånnen ledde alla rörelserna i Europa och stodo i spetsen för den europeiska kulturen, började de att ordna sarnhällsförhållandena i Ryssland, Polen och Preussen, ja tillochmed, hvad det finare lefnadsvettet beträffar, i Storbrittanien. Sasom det alltid plägar all gå i dylika fall, imiterade man dem uselt, och, enär originalet blott ofullständigt ätergafs, frambragtes verkningar likaså vidunderliga, som dem, hvilka under tidpunkten emellan 1521 och 1600 bade förmärkts i Frankrike, under det man parodierade de italienska seder, som der blifvit intörda af Frans I och Ludvig XII. Mangen torde halva sig bekant den blandning af råhet och vällust, at barbari och tygellöshet, af qvinlig älskvärdhet och valdsamhbet, som karakteriserade epoken under huset Valols, och som Brantome med silt naiva omoraliska sjelisvåld skildrar så lefvande. Något liknande visade sig vid de små tyska hofven, ja tillochmed i det engelska palatset Whitehall, då de nordiske surstarne blefvo förförde att etterhärma Frankrikes orientaliske behHerrskare, och nu älven ville börja med fester och mälresser, dansa i baletter och spela herdestycken, belöna skalder och beträda den skimrande och kungliga bana, Ludvig den ijortonde öppnat. Den lyska etiketten bibehöll sin plnimphet; den af säderna arsda aktningen för la