Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1845, sida 2

— — U—2— n parmesanern for hastigt tillbaka i sin ländotol, och sade med lislighet: — Gud bevare er derifrån, kusin! — Men jag tycker, all ni tör ell rält angenämt: lif. — Blif ni vid den tanken, om ni så behagar. Ivad milt lefnadssätt betväftar, så vilja vi icke tala derom, icke heller får ni veta någonting deraf. Det upprigtiga rädet ger jag er dock, alt icke följa mill exempel. i — Oeh hvarför det då, kusin, när ingenting är mig bekant af ert letnadssätt? — Nå, — sade riddaren, — utan alt ni behöfver studera min lefnad, kan jag säga er, alt jag alltsedan mill adertonde år följt mina lidelser, ruchlat upp och förstört en liten rätt vacker förmögenhet och att det tillochmed engång kan träffa sig så, alt jag lägger hand på mig sjell. Ar ni nu nöjd? — Nej, — sade jag, — det gör mig ondt om er, kusin. — Så låtom oss dricka då! — utropade han med en sällsam, nästan hemsk ton. — Under alla mina bekymmer har jag blott bland flaskorna sunnit sanna vänner. Öm förlåtelse, mina herrar, — sade en svartklädd figur, som i detsamma stack näsan in om dörren, — om jag kommer och stör en träflig frukost. Den nykomne var herr Trasico. Parmesanern var mycket hoslig; han bjöd honom en stol och sramsalle för honom pipor och likör. Herr Trafico betackade sig, harklande och spottande. — Nå pappa notarie, — sade riddaren, — huru står vår arfssråga. — Den är slutad, — sade Trasico. (Forlsättes.) 1