Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1845, sida 2

styrd i kragstoslar och sporrar, med ridspöet i hand. — Huru, — sade jag, — efter en i dryckjom tillbragt natt vill ni, i stalle för att sofva, rida ut? — Tverlom, — sade han, — kommer jag just nu hem från en morgonritt. En af mina vänner, en engelsman, hade bett mig att probera en vacker, duglig häst, som han står i handel om. Jag har nu i morse ridit tvenne timmar på halsstranden. — Och när har nisolvil? — Solvil!l — genmälte Parmesanern, skakande på hufvudet, — ack, min väm. ... a Han slutade icke meningen och jag sag ett sorgligt leende svälva på hans läppar, men detta anfall af svårmodighet var. blott kort. Snart alerfick han sin vanliga munterhet. — Kom, — sade han, — sätt er der vid bordet, man skall servera oss chokolad. Under frukosten, sade han: — Kusin, det gils i lilvet tvenne hufvudvägar: lidelsernas och stridens mot dessa lidelser, ty antingen låter man sina lidelser råda och toljer dem obetingadt, eller bekämpar man dem, och bjuder dem ett alvarligt motstånd. Jag är ingen vän af moralen, dock mäste jag, för milt samveles lugnande, fraga er, hvilken väg ni tänker att beträda? Betänk er först en liten stund, innan ni svarar. — När ni är så oppenmjertig en:ol mig, så måste jag också vara det emot er, — sade jag. — Jag tår således yppa för er, alt jag är sinnad all lemna mina kapriser fritt spelrum, Om ni kallar detta för lidelsernas väg, så är jag rädd att det blir den jag kommer all beträda. Parmesanern tömde långsamt sin kopp och sade: — Ni sätter mig verkligen i förlägenhet, Jag ville visst icke göra något helgon utaf er, men lika så litet föra er på en liderlig lesnads slippriga stråt. Jag gissar något så när er häftiga karakler; det kommer icke att dröja länge, förrän ni är ruinerad. — Det bekymrar mig icke. Jag vill föra samma lesnadssält som ni.