da er ett rum i palatset Canicoli vid Stradda nuovissima. Ni skall hafva en härlig balkong vid ert rum och se alla Genuas skönaste damer ga förbi. En stund derefter var jag inflyttad hos Parmesanern. Han bodde verkligen rätt bra och propert, men jag kunde icke dölja min förvåning ofver den förändring, som inträdt i hans klädsel. Han bar icke mera den dystra, svarta sorgdrägten, han burit på morgonen, utan en elegant frack och en lysande, nymodig vest. — Ni förvånas visst öfver särgorna, kusin, — sade han, — Vid denna tid byter jag om skinn. På morgonen skoter jag mina affärer, till hvilka äfven hörer denna välsignade arfsangelägenhet, som aldrig tyckes vilja taga något slut. Anständigheten fordrar, alt jag då visar mig svartklädd. En arlvinge, som icke bär någon sorg, då han går till sin advokat, skulle gifva sig utscende af all vara bra liknöjd om arfvet, hvilket visst icke är håndelsen med mig; men på qvällen börjar i Genua och hela Italien det egentliga lifvet, det vill säga dess fröjder ochanjutningar. Då lägger jag bort korpdrägten. . Under liden kastade jag en bedröflig blick på mina svarta kläder, som notarien påtrugat mig. Parmesanern slog till ett gapskratt, hvilket mycket intog mig till hans fördel. — Kasta tin sanders dessa svarta paltar, — sade han, — och sök er ut i min garderob nagonting gensilt. Vi äro ungefär af samma storlek. För öfrigt skall i morgon min skräddare stå till er tjenst. Det varade icke länge, förran min klädsel var i behörig ardning. Riddaren bistod mig under denna operation. Ganska prydliga, parfymerade och muntra lemnade vi arm i arm huset och trädde, slamrande med våra sporrar, ul på galan, käppen i hand och hatten på sned. Andra morgonen var klockan 8 när jag vaknade, och aldrig hade än liusa dagen tagit mig på sängen. Jag steg in i min kusins rum och fann honom ul