Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1845, sida 1

dessa menniskor, på det jag må få tala vid dem och bringa dem pa andra tanhar. — Det är först och främst den aflidnes hustru, som tror sig hatva rättighet alt ulp)komma .... —, Hon har ingen rättighet, undlantagandes den att återvända Ull sitt såädernehem. Vidare. — Sedan; mina herrar, sätter sig älven en viss dam emot testamentet, hvilken har att uppvisa en uti laglig form at den aflidne utgifven förbindelse. — Ni sörtalar, tror jag, min döde slägting. — sade Ravioli med eftertryck; — han förde en tadelfri vandel och var sin hustru trogen. Nu vilja vi likväl gå vår väg; — sade han, utpuffande mig på gatan; — herr Trasico synes hafva sina egna assigter med oss; och det behöfver alls icke förundra en, då man vet att han har trenne giftvuxna; otörsörjda döttrar. ij Riddaren Ullsföot dörren efiör sig och innestängde Trallco. Han kunde rasa bäst han ville, under det vi hemtade frisk luft uti den ädla staden Genua: Min kusin var utomordentligt esterlåten; han lät mig efter välbehag stryka omkring uti alla stadens qvarter och ledsagade mig alltid, tjenande mig som Ciceron. Efter all hafva beundrat Strada Nuovas palatser, äfvensom gatorna Balbi och Nuovissima; och sedan vi spalserat i trädgården Lomellino och lillotagt en timma på kyrkan St. LOremTOS lerrass; löreslog mig min värda anfervandt att gå in och stanna en stund på kaffehuset Corso: Detta forslag var fullkomligt i min smak: Parmesanern gjorde allt i stor skala. Man serverade oss de aldra tinaste likörer. Tiden var slutligen inne att superd och vi beslöto att rigtigt smörja oss. — Kusin, — sade riddaren, — jag har änau ej frågat er hvar ni bor. i i Jag nämnde för Honom det obetydliga värdshus; der jag tagil in. — Fy! — sade riddaren, — Det skulle vara en stor skam för vår slägt, om ni stanmade der. Låt hemta era saker; och bo hos mig. Jag kan erbju