Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1845, sida 1

GÖTEBORG Rörande Jenny Linds uppträdande i Köpenhamn yttrar sig den derstädes utkommande tidningen Adrelande te för d. 29:de sistl. Seplember: a) euny Lind är här.... För tvenne år sedan var hon också hos oss; men da var hennes härvaro icke åtloljd af sådana magiska verkningar, som nu. Musikens älskare och vänner roade sig, de unge Skandinaverne muntrade sig; de beställde kritici togo en ton högre på basunen, och ett par eldfangda poöter ackompagnerade dem med litet harpoll ang; annars var allt, som förut. Men den gången var Jenny Lind också blott en ung, svensk sångarinna, som, när bennes saison i Stockholm tagit slut, alnöjde sig med att skörda bifall i sitt fäderneslands småstäder, och som i sin anspråkslöshet trodde, att bon tog ett mycket djerlt steg, när hon vågade att sätta öfver sundet och på den kungliga danska skådebanan äsha rum för det svenska tungomåälets välljud. Sedan den tiden har hon (när man räknar Finland med, oaktadt det är en rysk provins) blifvit bekant och berömd öfver en tredjedel af den civiliserade verlden: hon har hänryckt det beskedligaste publikum på jorden, de goda Berlinerboarne, hon har nädigst blifvit beklappad af ö-drottningens fina händer och allernadigst blifvit rosad af loljetong-konungens jjelisvaldiga (lapsede) penna; hon bar blifvit vägd på den lärda krilikens milligramvigt; hennes stämma, skola, söredrag, driller och koloraturer — alll har blisvit analyseradt efter den tyska tonkonstens theoretiska regler och befunnits vara godt, ehuru intet af alltsammans är tyskt; och musikens store Macenas i Sverige, den lille Dalman, bar inryckt alltihop i sitt blad, lika så samvelsgrannt som aden Berlingske sidendes för våra inoch utländska sylliders dagböcker, så all hennes kära landsmän ändteligen fått ögonen, eller mahända rättare öronen, öppne och snlunda insett, all Sverige sframbragt en perla af europeisk ryktbarhet. Kort sagdt: Jeany Lind har kommit i modet, och kopenhanm respekterar för deona gången det lystringsord, hvilket utgått från Berlin, alldeles sow om det hade kommit direkte från sjellva det briljanta, det alltforståsigpäende Paris. Men Jenny Lind är, guskelof! icke förvandlad; hon är densamma. Det är samma rena, fulla och höga stämma, samma korrekta, varma och själfulla soredrag, samma silliga spel, samma behagfulla rörelser. visserligen har hon utvecklat sig; men det skulle vara svårt att uppgilva huru mycket, eller på hvad sätt, iy henne har naturen i så rikt mali skänkt allt, alt konsten haft blott helt litet att slillägga. Älven hennes sång har ännu samma nordiska karakter, hvilken tvilvelsutan icke på sydbon kunnat göra samma intryck som på oss. Den år icke de vilda, slormande sinnestörelsernas, ulan de milda, vemodiga känslornas språk ; den har sin största styrka i sin mjukhet ; sin största trollkonst utofvar den i sitt sorklihgande.ben kan icke genombälva själen med fasa; men den kan smälta den i tårar; den kan icke skildra sölerns qvinna, när hon höjer sig till den stormande lidelsens pathos, men den let