— —8——————————— ———— de upprörande händelserna i Leipzig, denna inla telligensens hufvudstad! Martyrernes rykande blod skall endast stärka brödraförbundet, dess utgjutare höljas med förakt, stode de ochså bredvid, eller sute de på thronen, och stilla, kanske obemärkt, men säkert, skall fribeteus allt mer förstärkta skara nå sitt mål. Och näs det i Tyskland, deta så splittrade, al så många furstliga fångvaktare bevakade land, så skall också ingen kunna uadanrycka det från andra, mera förenade nationer. Frankrikes 40 millioner innevånare skola ej mera representeras af blott 200, 000 volmän, England och Irland skola ej mer fortryckas af aristokratien, Ryssland skall sondersalla i sina naturliga delar, sjelfva Polen skall åter existera, Spanien skall sluta fred med sig sjelf, Italien uppblomstra under frihetens värsläht, Skandinavien blifva ett, och, såsom fordom under den store Christian iv och Gustaf 1 Adolf, gå i spelsen för den segrande salangen, galll, utan att sara de sannt lagliga rättigheterna, ty endast på det Råtlas och Sannas väg kan segren vinnas och blifva varaktig. När detta skall ske, det står i dens hand, för hvilken evigheten är ett ögonblick, och ögonblicket en evighet, hvars tillvaro ej måtes efter tid och makt, ej efter rymd; men alt början är gjord i de rörelser, som nu skaka tiden, särdeles i iutelligensens hemland, Tyskland, det är säkert. Så verkar då det tvång, de prohibitiver, som man vill pålägga menshligheten i religiost och politiskt, liksom i industriestå hänseende, just motsatsen af hvad dess paläggare åsyfta dermed, och betänkte de blott ett ögonblick hvad deras frid tillbörer, så eftergåfve de småningom deraf, löste så småningom de band, som eljest, i alla fall, sprängas; ty Allmaklens eviga, i historien uppenbarade, lagar tro de sig val dock ej kunna motstå, huru måkliga de också inbilla sig vara, dessa stofiets gudar, med guld till ofvandel, men ler till fötter, såsom Nebudkaduezars bild, denna typ al en jordisk herrskare. Man ser ju bura litet det behöfs, för att väcka folkens sympathier och erkänsla. llar ej Schlegwig-Uolsteluska fanereskriptet nästan återskäånkl lifvet ät Christian vIII:s döende, eller, rättate sagdt, redan döda popularitet? kndast man ser, at regenten cj hindrar sramskridandet, så är ban en gud. Ilvarför då ej begagna denna vink, utan tvertom, genom alt motsätta sig all rorelse sramat, gora sig lörhallig, utan att dock kunna bindra den, utan deremot blottställa sig sjelf att krossas och sorlrampas af den stamatskridande falangen, att dränkas i tidens ström, som ej kan hämmas! — 0! insäge de rätt sitt eget, for at ej tala om det helas, bästa, så skulle så väl andliga som verldsliga maktegande, i stället för att försöka att mota sramgåendel, ställa sig i spetsen för detsamma. Iluru skulle de ej tillbedjas, huru skulle de ej öka sin egen makt, sitt eget anseende och besordta mensklighetens väl. Låtom oss tro, alt vår älskade konung fortfarande, såsom hittills, kommer att göra det, och de menskliga svagbeterna och misstagen, som vidlåda konungar, så väl som alla menniskor, komma ej i beräkning, om man ock, för att nämna allt, så mycket som mojligt till fullkomning anmärker dem. Ett stort steg, såsom soregangare till alla andra, förestår för honom alt taga, tull starkande af nämnde tro, och det är Representationsreformen ! Med orolig längtan motser man bvad som i denna lifsfraga måste göras, om regerinsens löfte, att den ej akan fallan, skall Dlilva något mer, än en tom fras. Det är denna sragas utgång, som jemväl skall asgöra, om skandinavien ånnu en gång skall gå i spelsen för lolkens emancipalion, eller, såsom hittills, tinnbakaträngas i sin vrå, och hvad vi tryggt viga påstå, är, att verldens ögon, i detta hänseende, med spänd uppmärksambet äro sästade på DscanR. — En stor roll är bonom gilven att spela på verldsthealern. Måtte han väl utföra den och, i det han bidrager till mensklighetens lyftning, skall han göra sina folk till de lycklisåsle blandnationer! i 9— — .. — — — AAAA — — SHAEPSNUDTESEHZ.