relserna i Tyskland, Ingen, som i ringaste mån soljer tidens händelser, kan undgå att varseblisva den rörelse, som nu eger rum i Tyskland, så väl i religiöst, som politiskt hänseende, och hvad man ser på ytan, måste ge ett begrepp om den vida större jäsning, som råder på djupet. Ilvarifrån kommer den? Ilvartål syftar den? bli tvenne naturliga frågor, hvilkas besvarande ej kan vara utan vigt för den öfriga verlden, så visst som Tyskland alltid varit intelligensens vagga. Se här ett kort försök Hill deras besvarande. I få ord lyder det sålunda: Den rörelse i religiöbsl och politiskt hänseende, som nu eger rum i Tyskland, kommer från det tvång, hvarmed man velat förhindra kvarje dylik rörelse, och åsyftar att befria Tyskland och verlden från detta tvång, lika så onaturligt som oråltmåtigt. ktt nyit bevis lemnas derigenom på den oomkullstötliga satsen, att hvarje onaturligt och orättmätigt band på mensklighesen srambringar just motsatsen af hvad som dermed åsyftats; att hvarje försök att hämma frihetsträdets vext, hvarje afhuggning af någon dess grenar, endast tjenar dertill, att, såsom annan qvislning, befordra dess utveckling. Frihet är mensklighetens lissluft, och snart märker den, om tyranniets luftpump vill berölva den densamma, märker, om man vill qväfva den, och fördubblar derför sina krafter att rädda sig, samt skall lychas; ty den stödjer sig på Försynens eviga lagar, dem ingen kan motstå. — Hur tycktes ej redan i forutiden hierarkien bafva kringgärdat sig med alla mörksens fästen: bannsträlar, sörkättring, bål, krigiska och fredliga ordnar, timliga och eviga fasor; men, då den trodde sig säkrast och djerft i aflatsbrefven lät kolportera den eviga barmhertigheten på gator och torg, hade den tvertom undergrält sina egna fästen, och det behöfdes blolt en sanningens flägt, uttalad af Luther och hans medhjelpare, för att störta dem. Då uppbygades ett nytt, starkare fäste, för all skydda ruinerna af de sordna. Byggmästaren hette Ignatius Loyola, och fästet Jesillilismen. Till mensklighetens nesa har det, en gång störtadt af den nya dagens renande morgonvindar, åter upprest sina tinnar och funnit försvarare i sjelfva frihetens hemland, Schweitz, men i sin blinda säkerhet uppträdde biskopen i Trier med den såkallade heliga rocken, detta vidskepelsens spöke, och Longe och hans själafränder, hvartill vi äfven räkna Eugene Suc, skaka äter på detta fästes grundvalar, som visa sig forkärda i sig sjelssa; ty de voro byggda på vantrons lösa sand. Allt hvad kierarkien och fanatismen göra, för alt motarbeta ljusets kämpar, tjenar blott att visa deras egen uselhet och den oemotståndliga Guds kraft, som lilvar de senare, och de skola också bestämdt, lorr eller sednare, segra, samt ännu ett steg vara taget till sulländningen af Christi löste, att adet skall vara en herde och ett sarahusoPå samma sätt förhaller det sig i politiskt hänseende , som, eget nog, omedelbart tyckes sammanhänga med det religiösa och derigenom bevisa, att Christendomen, rätt sorstadd, verkligen innehåller den sannaste, den enda sanna srihet. Tillkämpade sig ej Nederländerna sia frihet under protestantismens egid? Sladsästades ej slaternes oberoende och sjelsständighet tillika med religionsfriheten, medelst trettio-:äriga kriget? Och man tror sig, under den religiösa srihet, som nu på alla sidor ger sig luft, som man ej kan hindra, kunna hämma den politiska! Fafänga sträfvande! — Utan ölverenskomelse, nästan blott såsom af inre drift, förena sig folken till sina rättigheters utkräfvande. Iivad vill en handfull furstar göra mot dem? Och allt gar så tyst, så fredligt, så lagligt tillväga, att vald ej ens khan begagnas deremot, såsom den tid, då, efter seklers sorlryck, menskligheten, i franska revolutionen, första gången med vald sprängde sina sjettrar och dödade sina tyranner med spillrorna deraf. Se en gang på Skandinavismen! Utgången från brödrabjertans valfrändskap, med ord och sång, en obeväpnad, glad ynglingaskara, framtränger den och uppståller sig som en mur mot Panslavismen, som, ä sin sin sida, Re ——— oe somm