Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1845, sida 2

— Herr Trasico, — sade plötsligen riddar Ravioli, min parmesanske kusin, — vet ni. alt jag har mig der en frände, öfver hvilken jag med skäl är stolt? Man kan aldrig se bättre ut, än min kusin. IIimmelska försyn! jag har flackat vidt omkring i mina dar; Majland, Florenz. Rom, Neapel, Paris, London, Berlin, Wien och Konstantinopel har jag selt, men aldrig har jag fålt syn på en kavaljer, som löfvat mera och haft ett finare yltre. Gif mig er hand, kusin, — sade han vändande sig til mig, — ni har straxt behagat mig och jag är säker, att ni är en man, som förslår alt lefva. . Dessa sista ord försonade mig något med riddar Ravioli, hvars tycken syntes mig likna mina egna. Under det vi skakade hand med hvarandra, tog Trasico an en bra förargad uppsyn och rynkade pannan. Jag insåg, att den nyss ankomne gästen var en förarg gelschlippa för min värd, och var nog elak alt glädja mig deråt. — Riddare. — sade jag till min kusin, — jag är förtjust öfver vårt sammanträffande, och om ni så vill, gå vi ut tillsamman och bese staden, scdan vi här slutat våra affärer. — Slulat! — sade herr Trasico, lyftande händerna upp emot himmeln. — slutat, en qvarlåltenskap af nära 150,000 Zechiner, sönderstyckad genom testators förfoganden i en mängd smärre lotter! slutat! — 150,000 Zechiner! — utropade jag förvånad. — Ja, vid Gud, — sade min kusin, — ni har er en vacker tredjedel; men: påå min ära jag afundas er derföre. — Kusin, — sade jag, — skulle ni anse det för bäflugenhet, om jag frågade, huru mycket har fallit på er andel? (Fortsättes.)