oförskämdhet: jag åtnöjde mig dock med att fråga honom: — Är ni säker på, att jag sagt er det? — Ack, min unge vän, under sådana förhållanden förråda sig känslorna, utan att man vill det. Nå! hvarföre denna förlägenhet? Ni hör väl, att ni talar med en redlig och sorständig far? Han vill er och sina barns lycka, och ehuru er bildning ännu måste fullkomnas, så tro mig dack, min vän, alt jag sätter mig vida ofver alla sordomar och för er Öppnar mina armar såsom för en son. Ack ja, min dossssers lycka ligger mig framför allt aunat om hjertat och äfven erloÖ Vid dessa ord störtade han på mig och omsamnade mig. Sedan tog han fram och vecksade upp den fatala näsduken och det lyckades honom ait frampressa några tårar. Under tiden stod jag stel och orörlig, lik en bildstod, och tänkte efter, hvilket som skulle vara den kortaste vägen att bekomma mina zechiner. Plötsligen föll mig en ljus ide in. Jag svarade herr Trasico nu med stammande röst och kramande hans hand, ett förträffligt sätt at) Jäta honom hoppas allt, utan att förpligta sig till något. Notarien var utom sig af glädje. Denna ultalade sig så öppet och oförställdt i hans anletsdrag, att det verkligen gjorde mig ondt, och jag tror, jag skulle derföre tagit honom ur sin villsarelse, då man kom att heimta oss, En annan bland arfvingarne till min onkels qvarlåtenskap väntade oss i notariens arbetsrum. Jag varseblef en man af ungefär 35 års ålder, högvext och mager, svartklädd från topp till tå, och som tycktes vara mycket pickhågad att göra min bekantskap. Han kalJade mig straxt i början kusin, och sade mig, alt han var en parmesansk adelsman. Jag närmade mig min nya anförvandt, i hopp att han skulle tjena mig tll förevänning alt slippa ifran den efterhängsne notarien.