Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1845, sida 2

— — — — —— DD De hafva fått något efter HOnam, som aldrig hafva bett honom om något. Ni hörde till deras antal. och emedan han aldrig bade sett er, icke visste någonting om er, så gjorde han er till sin umverSålarlvinge. — pec är ett vackert drag! — inlöll jag. — Således älskade min onkel de menniskor mest, som han minst kändes — Alldeles rigugt; denne förträfflige man besalt denna egenskap. — Sarmerligen var detta mig en kostelig egenskap nog. och trots min innerliga kärlek till min onkel, är jag dock glad att aldrig hafva sell honom. — Jag sorstår denna känsla al er grannlagenhet, — tilltogade notarien och tryckte min hand, — Har ni tor öfrigt, min unge vän, redan spisat middag? — Nej, men jag har frukosterat. . — Nå, så håll tillgodo och spisa hos 085 då, tillsammans med min samilj. som redan tycker mycket om er. — Nu redan! — sade jag. — Er familj är sannerligen mycket god, som visar en sattig fiskare från Noli så mycken ära. — vattlig fiskare! — upprepade notarien med ett finurligt leende. Ni anser er för fattig, min förträfllige vän! — Ack, det är sannt, jag hade så när glömt de 50,000 ... I detsamma inträdde en betjent. IIan medhade en tjock paket. Rotarien bad mig stiga in i hans rum, för alt der sköta min klädsel. Jag befann mig, på mindre än en avart, från topp Ull tå soreklädd. Dock när jag blickade i en spegel och Säg mig inholjd i en rock, kunde jag icke hålla mig från alt gapskratta. Fortsätles.)