——— — — ——— —— — — —5 Dessa begge oss emellan utbytte reliker skola bringa oss lycka. Utbytet försiggick genast, sedan ville jag, varseblifvande att flickan visade anlag att blifva en fullkomlig skönhet, omfamna henne. Men hon trädde tillbaka, liksom litet ond, och oade: — Antonio, jag har icke gifvit dig rättighet, att så förtroligt umgås med mig.v Denna värdighet hos ett barn gjorde mig förlägen. — Förlåt mig, — sade jag, — jag glömde alt du icke är min syster. — Ack, — genmälde hon med ett något högdraget leende, — Qvinnorna i Noli ha skämt bort dig. — Och hvaraf vet du det, mitt barn? — Oh, — svarade hon, — man bar ju ögon, jag har 20 gånger kunnat märka de hyllningar, som de unga flickorna hemburo dig, hvilket jag alltid har tyckt vara opassande. : — Du är stolt tror jag, — sade jag. — Skulle du nu kanhända vilja förklara mig orsaken till ditt stora deltagande för mig? — Hvarlöre så då? och för hvad ändamål? — Om icke för annat, för att tillfredsställa min nyfikenhet. — Din nyfikenhet? Det är således endast för att få någonting att skratta äl. som du vill veta mina tankar? — Nej, visst icke. milt vackra barn, det är ju helt naturligt, att jag frågar efter bevekelsegrunden för dilt vänskapliga beteende. — Kom, — sade hon — vi vilja icke mera tala om den saken; behåll du mitt skapulär, liksom jag ditt kors. — Alminstone skall du säga mig ditt namn. 1. Här vände Anton sig om och såg på Jigia, som ät sina blickar sväfva ut åt hafvet och helt lugnt rökade Sin pipa. — Min vän, — sade ja — nam ä fullkomligt bekant. 158, namnet år uus — I så fall storisar jag i min berättelse, -sade Anton. — Shlljsmessans ogonblick var inne, solen