——— var lugnt, kunde man frukostera i all maklighet Jigia hade förutselt, all Anton och jag skulle han va stark mallust; hon framtog derför fur ka jutaen med skinka, saltad thonfisk och hårdkokta ägg rikligen försedd korg, derjemte 2 flaskor fö rträffligt St. Remo vin, och framsatte allt detta för oss med hänförande behag. Frukosten var förträfflig och kryddades af muntert skämt. Till sluts tömde vi två eller tre glas likorbränvin, som jag lyckte var ypperligt, ännu innan jag visste, att Jigia sjelf tillredt det. Anton hade levantisk tobak och präktiga pipor. Jag blef icke litet öfverraskad, då jag närmare betraktade den pipa, han lemnade mig. Dess skaft var af körsbärsträd från Krim, munstycket af mjölkhvit ambra, den sällsyntaste i veriden. — Min kära Anton — sade jag till honom — har ni varit med under krigen i Orienten? Det är ju en Paschapipa.p Han smålog och kastade till mig en tobakspung, utan alt besvara min fråga. Derefter utsträckte vi oss beqvämt på bänkarne i sarkosten och begynte blåsa hvarandra tjocka moln af välluktande tobaksrök i ansigtet. Under tiden hade Jigia närmat sig aktern -af farkosten, med sörsigtighet framdragit den under bänken stående korgen och satt nu plötsligen midt emot oss, skön och majestätisk såsom en Madonna, med ett barn i skötet. Min öfverraskning och beundran var, så stor alt min pipa slocknade. Antonio tände en bit fnöske och lemnade mig den. — Hvad selas er? — sade han — Är ni sjuk? Sjösjukan ...-.-. i — Kanhända, Anton, — svarade jag — Fastmer... er hustru är i mina ögon en intagande dvinnai — Åh, — sade han och fortsatte att röka — Ni förälskar er Väl icke i henne? . — Vore hon icke er hustru, så hade det redan skett.