henne under de olika namnen Jigina, Jia eller Jiginetta. Jigia, som satt vid rodret, syntes icke att ana, huru skön hon var. Som natlen var kylig, insvepte hon sig i en ilskarctröja, hvars. ärmar på begge sidor föllo ned på hennes skuldror. För öfrigt smög sig kring hennes smärta lif ett tält åtsillande lifstycke och en röd, mycket kort rock. Någon fotbeklädnad hade hon icke. Antonio bar en brun lärftsskjorta, en mössa och benkläder af linne. Så foro vi då 3 personer, jag och det älskande paret ut i öppna sjon. Med fiskarpersonalen i de ofriga båtarne sysselsatte jag mig föga; Jigia var för mig den lilla flottans drottning. Ulkomne ungefär tvenne mil på hafvet, begynte man att laga sig i ordning för fisket: segeln blefvo bergade, och näten utkastade. Antonio ådagalade härvid en forundransvärd raskhet och händighet. De utkastade näten bildade en stor halfcirkel på hafvet, och farkosterna började under årornas slag i sakta mak skrida framåt. De utbredda och af vattnet uppösta näten följde oss majestätiskl. Elter en half timmas förlopp blefvo de indragna och mycket försigtigt och varsamt, under iakttagande af den största tystnad, åter bragte om bord. Fångslen var god, Jigia hade bragt oss lycka, Man uppdrog ofantliga skalfiskar, krabbor, . flundror, små thonfiskar och jag vet icke huru många okända siskslag, som åter uskastades i hafvet. a Morgonrodnaden kastade sin milda glans på böljorna, och vinden blef så kylig, alt Jigia insvepte sig i elt under en bänk i båten liggande täcke. Äfven tycktes mig, som om hon sysslade, med något annat under bänken och som hittills undgått min uppmärksamhet. Det var en asflång korg, som Jigia nu omsorgsfullt betäckte. Efter slutadt fiske, delades fångsten, hvarvid det gick ganska ärligt och fredligt till. En hvar tönkte nu på all få sig en bit frukost. Som hatvet