Fåslkawenn I Noli, (EFTER JULES DE SAINT-FELIX.) På vägen emellan Nizza och Genua ligger vid hafsstranden siskläget Noli. Man inandas I denna vrå af jorden frihetens rena, friska luft, hvilket är så mycket mera öfverraskande, som den är belägen i den oinskränkte konungens af Sardinien stater. Huru dermed förhållandet än må vara, är Noli i hvarje fall en ganska lycklig ort. om ock något spartanskt sinnad och stolt nedplickande på den öfriga veriden, Jag hade hört så mycket berättas om dessa djerfva fiskare, som blott erkänna hafvel för sin herrskare. Jag var derfore nyfiken, att närmare lära känna dem och begagnade med glädje elt tillsälie alt fara ut med dem på fiske. Vi galvo oss af om natten, och en frisk landtvind fyllde våra segel. Våra farkoster, liknande slupar, 7 till antalet, hade hvardera tvenne åror och ett trekantigt segel. Jag for i en båt, tillhörig en ung man, hög och smärt till vexten, ech vis som en Indian, derjemte dödligt kär. Gissa i hvem? I den person, som satt vid rodret. verkligen var också denna den aldra älskvärdaste styrman i verlden, nemligen en ung, vacker qvinna. Hon tillhörde dessa sydländska skönheter, som ofta, men sällan rigtigt, blifvit beskrifna. fon var brunett. Ilennes härliga, svarta hår, ordnadt på grekiskt vis, bildade en stor fläta, som sammanhölls af elt sammetsband. I hennes blick läg nägot svärmiskt och stolt; kring munnen lekte ett löje, som var svärt att heskrifva, men förkunnade att lugn och frid bodde inom hennes bröst. Hennes toskanska profil var regelmässig, och erinrade på en gång om den romerska och barbariska typen. Hennes namn var Jigia, hennes mans — ty de voro gifta — Antonio Marco, förkortningsvis Antomare. Stundom kallade hon honom äfven blott Anton. Han gjorde ofta detsamma med henne, i det han, allt efter ögonblickets nyck, språkade an