Vkägarno. EN SIBEBRISK SKIZZ) En jägare drager, helt oförsagdt, öfver drifvor och isfält på zobeljugt. På skullran swilar hans trogna gevär; men okänd är drägten den gamle bär. Kal är hans hjessa, hvitt år hans hår; men stolt och reslig dock fram han går, som om i spetsen för frie män kommandostafven han bure än. Att gillra för zobel för hiller och mård dertill han ej föddes i kejsarens gård. Han afadere har kallats af tusendes röst, och blixtrande stjernor ha prydt hans bröst. Fram tågar den gamle, på jägarevis, genom snö och skogar och klyftor och is; då ser han framför sig en jägare stå .... Med tårar i ögat han stadnar då. Den främmande jågarn han öppnar sin famn, med stapplande tunga han nänmer ett namn; och gubben han ropar så bergen ge dån: aMin älskade Stephan, min son, min son la Han fattar sin älskling med senfull arm; hårdt trycker han honom inlill sin barm. Min son! du äfven, du ock hos mig I ..... Hvad gjorde, o kejsare, han väl digle Sår visar då ynglingen, leende, blid, från Ostrolenhas och Grodnos strid. ärr visar han stolt då från Dembos jagt: (Se dessa, o fader, ha hit mig braglt. a Och sonen han tystnar, mot fadren böjd, som kysser de ärren med salig fröjd.