— INSÄNT. Till Rellactionen af Götheborgs Handels och Sjöfarts Tidning! Som jag från Götbeborgs och Bohus län, äfvensom från andra rikets provinser, der jag eger vänner och bekanta, haft tillfredsställelsen mottaga en mängd bref, sulle af deltagande och förfrågningar, särdetes om min sinanciela ställning, så anhaller jag ödmjukast, att Red. ville bevilja plats i sin tidning för nedanstående, då jag hvarhen medhinuer för tillfillet, ej heller mina konlanta tillaångar medgifva uppoffringen af porto för så mansa bref. Jag erbjuder min varmaste tacksamhet för det miz visade deltagandet, hvilket mer än annat bidragit att upprätthålla mig under de vidrigheter, man för de lumpnasle orsaker tillskyn:tat migz, och vill derutöfver upplysa, att Kongl. Maj:t i unadig skrifvelse af den 51:ste Juli sist. funnit för gott ej lemna bisall till min underdaniaa ansökan alt återfå min tjenst med förbindelse å min sida, att för egna medel en competent vicarius aflöna; men deremot anslagit en förnyad gratilication af Rdr B:Co 166: 52 sk., hrarförutan kongl. Maj:t, uppå skeende underdånig anhallan, vill pröfva, huruvida någol understod jomväl ett kommande är må mig beviljas. Biuru således 5 17 månads förlust at all sorts inkomster och for sallne skulders inbetalning medtagit ej blott nära nog hvarje tråd al kläder och hvad annat jag kunnat umbära och i penningar realisera, utan äfven gripit rätt känbart in i de anslagna 2:ne gratialerne, (till en sammanlagd summa af B:co Rdr 300), så är jag dock glad, att med tacksamhet kunna erkänna, det mina små bepofver för ögonblicket blifvit afhulpne, och att jag deutöfver varit i tilllälle att sjell betala den kushyra, för hvilken nägra barmhertige menniskor på Carlsborg iklädt sig ansvaret. Och om jag äfven för framtiden, ifall jag sar påräkna någon sådan, eger intet annat än löften och ännu utestående skull, så hoppas jag, att, liksom i sadrens tid, Gud förser väl olsret. Sedan det med lätthet gätt for sig att vederläsga alla U:r öfverste Meijers försök att göra mig till hugare, och dermed äfven — ty sådan är sanningens kraft — på förhand lullkomlizt upplyst det baltlösa i en sednare, af H:r Löjtnant Wigaman i Aftonbladet införd skrill, menlös som dess författare, aterstår blott alt mot denna sednare göra soljande erinran: Il:r Löjtnanten påstår, att jag ingen annan rättighet skulle hafva till de rum, jag bebott vid Carlsborg, än att man bilallit en begäran, den jag skulle hafva framställt 4841 ont hösten, att, med afseende på den långa vägen från lakarebostället, för vintren få bebo de ifrågavarande rummen. Men det var om våren 4844, då således inga vinteraftnar voro förhanden för Ir Lojtnanten att skylla på, som jag, ej från låkarebostället, der jag ej bolt sedan 4839, utan från en egendom Gelsebo, der jag någontid efter min hemkomst från Stockholm sjuk bodde, flyttade i de omtvistade rummen. Hela denna fabel bar II:r Löjtnanten saledes, troligen på befallning, tagit ur lusten. Jag anser det verkligen icke löna mödan, att byta ord med personer, som ordentligtvis i fabrik tillverka medel för sitt försvar, då sanningen ligger dem helt och hållet emot. Ir W. yttrar vidare, att de rum, som ursprungeligen varit mig upplatne, utgjordes af följande 5: singhammare, domestikrum, och en skrubb utan eldstad, samt att jag sedermera inkrahlat den sal, asom jag åsflas att kalla mitt yltre rum. bet är bedröfligt, alt en man, som bär ett Svenskt rangregementes uniform, har mod att oflentligen producera en osanning, som af en mängd menniskor genast kan kontrolleras. Nog vet lir W., att de rum, jag ursprungeligen bebodde, sedan jag sjuk återkommit till Carlsborg, voro just denna sal, eller yttre rum, jemte sängkammaren, och att jag genom salen bade min utgång hela första året, tills jag nödgades anfaga an skäfterska då jaz först upptog domeI I