Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1845, sida 2

P ——— —————— — -— ett öfverraskadt. och missnöjdt utseende — Pentresnint-gris! jag väntade mig ej alt möta Er på detta ställe. — Jag ej eller, Sire, — svarade Bellegarde igenkännande silenrik IV. . — Hvarlor har Ni lemnat Mantes utan min tilllåtelse? — återtog konungen hastigt. — Då jag ej hade något attaäg ra, Sire, trodde jag mig kunna aflägsna mig på ett par timmar. — Ni borde ej hafva gjort det, min Herre — insöll konungen, tagandehumeur — Lesfvande Gnd! Ni vet ju att siendtligheterna hafva börjat med mera häftighet än förut. Hvar och en bör vara på sin post. — Sire! ..... mumlade Bellegarde med ett skämtfullt småleende. — Jag förstår Er min Vicomte...... men jag är konung och begär ej rad af någon annan än mig sjelf. — Ni tillhör Edra undersåtare, Sire — svarade Bellegarde lifligt — och Ni har b pgåll en stor olförsigtighet uti att komma till Coeuvres, ty tvenne fiendtliga corpser äro förlagda tre mil härifrån, uti skogen som Ni måste passera. — Derföre har jag anlagt denna förklädnad. Men det handlar ej härom! — atertog konungen retad — Var god svara mig på min fråga min Herre: Hvarför är Ni här? — För all se min fästmö, Sire. — Er fästmö! Er fästmö! hon är det ej min Herre, och hon skall aldrig blifva det. — Jag förslår Er ej — svarade Bellegarde under det vredens rodnad uppsteg på hans ansigte. — Ni skall förstå mig, hoppas jag; jag älskar denna unga flicka och ventre-saint-gris! jag skall täfla med Er om henne. — Och jag, sire — sade Bellegarde korssande sina armar öfver bröstet, liksom han ville hindra sin vrede alt utbryta — jag afstår henne aldrig. — Ni är djerf, min Herre! — Jag tänker, Sire, att alla menniskor äro lika in