Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1845, sida 2

— Vi behöfva Er, Bellegarde — sade han — ventre-saint gris! Vi hafva så få trogna tjenare omkring Vår person. Tag afsked, och sedan till häst. Bellegarde tycktes med ovilja följa det kungliga tåget. — Inför Gud! — mumlade han — jag har god lust att blifva Ligist.... IV. Två bref och ett svar. En morgon promenerade Ondine på fioden utisin lilla båt. Hon rodde sjelf, följande sin vana. Årorna voro så lätta, och sirömmen så stark att det ej iordrades den ringaste ansträngning. IIennes utseende var tankfullt; hon tänkte under det hon rodde. Hvarpa tänkte hon då? På sin kärlek utan kvifvel, och Beilegarde var det enda föremålet, som i de la ögonblick sysselsatte hennes tankar. på hennes sammandragåå ögonbryn, var det lätt att sc, alt en mer eller miLläre svår strid föregick uti hennes inre. Af hvad nalur var, denna strid? Det behöfdes ringa skarpsinnighet för att inse det. Efter slutad promenade, då Ondine höll på med att fastgöra sin båt, lemnade en kammarljenare hånne ett bref. — Man har befallt mig alt lemna det till Er egenhändigt — sade han och drog sig undan. Knappt hade Ondine avancerat nägra steg framåt i parken, förr än en annan kammartjenare visade sig, och äfven lemnade ett bref. — Jag har ordres att ej lemna det åt någon annan än Er sjelf — sade äfven denne och gick. Ondine öppnade de båda brefven och läste som följer: Min Fröken! Sedan jag såg Er har Ni ständigt utgjort föreomålet för mina tankar. Alt se och vara vid er Er sida har blifvit ett behof för mig, och jag kan ej vplängre afsäga mig denna njulning. Jag hoppas, oyaktådt fiendtlic gheterna som nu tagit sin början, i