Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1845, sida 2

gunder-rosen, och hennes axlar täslade i hvithet med snön. Henric IV betraktade henne, med enthusiasm. Han srågade om hon ej ville sköta årorna, för att låta honom se, om hon verkligen var så god rodderska, som han hade hört sägas. Oudine utan att låta bedja sig, fattade genast årorna, och manövrerade båten med en Jörundrandsvärd smak och säkerhet. — Hade jag en dylik roddare i min ljenst — utropade konungen — skulle jag alltid särdas på valtnet. — Det skulle vara något för fatigant för mig Sire, — återtog Ondine i det hon öfverlemnade å årorna till roddaren. Man debarkerade snart vid en konstgjord grotta, prydd med murgrön och blommor. En lysande måltid var der serverad. Efter gouteecn spridde en sig i parken. Henrik IV föreslog Ondine att tag plats på en gräsbänk, uppkastad uti den vackraste delen af parken. pamerna och herrarne, logo plats omkring konungen, dock på behörigt afstånd. Belleg sarde, promener ade omkring gräsbänken: han närmade sig ofta Öndine så nära, att han hörde hvad hon sade till konungen. Markisinnan de Villars märkte hans afsigt, och under förevändning att tala med honom, fattade hon hans arm och allägsnade sig. Henrik IV, helt och hållet upptagen med sina käricksut; sjutelser, hade ej observerat denna händelse. Ilom försökte på alla upptänkliga sätt, alt beröfva Bellegarde den sköna Ondines hjerta. Han förklarade med hältighet den passion, hon ingifvit honom, men han kunde ej glädja sig åt någon framgång. Ondine, helt litet förvirrad, jakttog en envis tystnad. — Nå väl! — utropade han slutligen — ni svarar mig ej? — Hvad skall jag svara, Sire, om icke att det gör mig ledsen, alt helt och nållet ofrivilligt hafva uppväckt . Ä Fortsättes.)