Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1845, sida 2

öm blick, — jag väntar honom, utan att vika ett steg tillbaka. III. En Fete. Följande dagen blef en nöjets och munterhetens dag på slottet Cocuyvres. Markisen som ville fira konungens dervaro, hade inbjudit alla de adliga sa— Var lugn, Roger, — svarade Ondine med en miljer, som bodde fyra mil deromkring. Gästerna samlades i mängd, på denna bjudning, och föten blef en af de mest lysande man kan tänka sig. Beläget uti en förtjusande nejd. på en af Seineflodens stränder, erbjöd slottet Coeuvres en af de. herrligasle och skönaste utsigter. Parken, som sträckle sig längs utefter slodstranden, var uppfylld med höga lummiga träd, formerande groupper, dem solen hade möda alt genomtränga. Ingenstädes såg man herrligare grönska och lisligare vegetation. Flera vackra båtar lågo uti cirkel förtöjda vid foten af en brygga. Ondine kallade dessa sin flotilj. Det var synnerligast en, som hon sjelf manövrerade, och som bar hennes namn. En skogbevuxen ö och några berg syntes vid horizonten, och lånade åt slotset eti romantiskt utscende. Marquis de Coeuvres föreslog sina gäster en promenade på Seinen. Båtarna, uppfyllda med eleganta damer och herrar, framgledo långsamt på den spegelklara vattenytan, under en blåaklig himmel, som uppsnappade de brännande solstrålarna. Uti en af dessa båtar befunno sig Marquis de Cocuvres, Markisinnan de Villars, ondine och Konungen. En bat upptogs af en vald orkester, som uppstämde de vackraste harmonier. Bellegarde, placerad ull en annan båt, måste åse huru hans kungliga rival, uleslutande sysselsatje sig med hans älskade Ondine. Klädd med mera omsorg, ehuru lika enkelt som föregående aftonen, var Ondine hänryckande som en gudinna. Hennes blå ögon brunno med ett oförhlarlige sken; hennes kinder voro friskare än Bur