Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1845, sida 1

någon instinktlik oro... Huru vill Ni? jag är litet Svur!sjuk. — Endast litel? — Nej: svartsjuk! mycket svartsjuk! — Det skall man ej tala om kära Roger. Den sSvartsjuke, är han ej som den girige? bör han ej tiga med sin svaghet? . — Jag är så stolt ötver Er, att jag derför är oförsigtig! . — Bah! oförsigtigheten är cj stor. — Är Ni säker på det? — Mycket säker! i — Om Ni visste huru mycket jag älskar Er, — sade Bellegarde med passion. — Jag tvislar derpa ibland. — Tvifla aldrig på inig!! — Det finnes så sköna damer vid holvet. — pem har jag cj upptäckt: Ondine är ej der. I det han yttrade dessa ord, tog Bellegarde den unga flickans hand, och förde den med vördnad till sina läppar. ondine tryckte sakta vikomlens, och hviskade med en förtjusande röst. — Oh, jag älskar Er mycket! Konungen och Markisinnan de Villars, som anlände i detta ögonblick från en närgränsande allce, blefvo villnen till denna scene. — Nå väl! genera Er ej, — sade Henrik IV, med ett biltert småleende. Å — Emedan Ni tillåter det, Sire, — återtog Bellegarde med fattning, — skall jag åler börja af allt milt hjerta. Åien Ondine undandrog sin hand. Konungen kastade på Bellegarde en vredgad blick. Han bemödade sig derpå, att återtaga sitt glädtig: utseende, och fortsalie promenaden, i sällskap med öndine och hennes kavaljer. Konversationen blef tvungen. Henrik IV rigtade flera gånger sina sarkasmer emot Bellegarde; dem ban besvarade med lugn och värdighet. Konungen hönde sig Ölvervunnen och fattade humeur. i