Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1845, sida 1

D rtHHNHDH izI zQ:rbo ———— ——— i——— —— ——— — — på mitt samvete, sire, originalet är mycket, vackrare. — Ventre-saint-gris! Ni ingifver mig en oöfvervinnerlig lust alt se hennes Har hon ett vackert namn? — Man kallar henne sedan barndomen Ondine. — Charmant! del är eu tillnamn, icke sannt? — Jo, Sire. Man kallar henne så, emedan hon alltid har hast en synnerlig håg for båtar och att färdas på valtnet. Flon ror förträffligt; jag tror till och med all hon skulle kunna sköta en segelbåt. — Typen för en graciös qvinna! Ni måste nödvändigt presentera mig för henne, Bellegarde. — När Ers Majestät vill konnna till slottet Coeuvres, skall hon emoltaga Er der. i — Ah! jag längtar dit af hela mitt hjerta. Låt mig se, hvilken dag? Det måste vara förr än fiendtligheterna äter börja. — Pet beror på Er att bestämma. — i det hela, hvarföre ej genast? Emedan Ni skall dit, så kunna vi följas al. Behagar Er förslaget? — Eder vilja år min, sire. Henrik IV ringde. En kammartjenare inträdde. — Såg lill att man sadlar min häst — sade han — och alt ljugo adelsmän göra sig fördiga all följa mig. Sedan vändande sig till Bellegarde. — Jag lycker om raska Deklut. Om en qvartslimma resa vi; håll Er färdig. Bellegarde bugade sig och gick. Knappt hade han lemnal komungens kammare, för än han kände ånger öfver, all så obelänksamt hafva skrutil öfver dens behag, som han illskade, Han kände mycket väl att Henrik IV var den ifrigaste och flykligaste älskaren i sextonde seklet. En smärtsam oro bemäktigade sig hans hjerta, men den försvann snart, då han tänkte på dens dyad han redan an som sin fäslinö, och synnerligast da han tönkie på monarkens ovå HAmHACÄUA hår och skågs, med hvilket han ej vite Jotiiöra sin egen