Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1845, sida 1

uppsöka hvarandra och räcka hvarandra händerna, för att med föreningskraftens oemotstandliga styrka gripa till och genomdrisva de ölvergangsatgärder, som för stands-cirkulationens tillvägabringande, älvensom i allmänhet för ett förbättradt samhällsskick och forädladt menniskolelverne, finnas nödiga och nyttiga. Menniskoslägtet kan under resan genom lifvet liknas vid en tagande arme, hvilken af högste besålbafvaren är utrustad med förtrupper, på det att hufvudstyrkan icke skall behöfva utmattas genom oÖfsveransträngning och orolig sruktan. Af dessa förtrupper utställas ytterst vedetter, hvilka, tagna ur hopen och alagda den mest spända vaksamhet, äro skyldiga att noga se sig omkring samt ofördröjligen gifva signalskott, då fienden nalkas, hvarefter de enstaka och hvar för sig vanmägtige vedetterne draga sig till fältvakten, för att gemensamt med öfriga förtrupper kämpa på lif och död med den anfallande fienden, bvilken det aligger förtrupparne att uppehålla, tills bufvudstyrkan, uppväckt af skotten på förpostkedjan, hinner komma i gevär och sramrycka i starka kolonner, alt leverera hufvudttälsning. sSådana vedetter iro i samhällslifvet de här ofvan tecknade, mest betryckte och till lisligaste vakenhet uppskakade herremännen. bå, genom dessas anrop, förtrupperne kommit i gevär, och, genom deras sorpostaflärer mot tidens fördomar och missbruk, samt nitfulla förberedeiser af kraftsullt-genomgripande förbättringsåtgårder, tidens behof blifvit klargjordt, och liksom bryggor slagna för ölvergången tll en bättre tid, då förstärkas förtrupperne af dem, som, med ädel värma för allt sannt och godt, dock förena en ölvervägande benagenhet för lugn samt misstro till de mera nitlulles stundom medföljande ölverdrilt. Desse sednast antydde, förtrupperne förstärkande eller aflösande, krigare utlöra nu, sedan de en gång kommit in i elden, en strid, full af ädel kraft, och detta med en dessa lynnen egendomligt tillhörande ibärdighet. Slutligen blir på detta sätt banan bruten för den stora menniskoskara, menigheten kallad, till hvars bestämmelse horer, alt icke oroas af sortänksamhetens omsorger, utan att tänka och lefva endast för dagen, för att genom denna sinnesledighet kunna ega så mycket större seghet och kraft i de små, eburu derföre icke mindre vigtiga och gagneliga, men oafbrutet esterhängsna och mödosamma hvardagsbestyren. Om ock de förste vägrödjarne af misstag komRÅR FEUUEEEEÖÖ—