Ae e —2— 242—7 KTUHEUVU!119111 sett, nemligen en grof ogerningsman — en som begått det råaste, lömskaste, om den mest djuriska känslolöshet och depravation vitinande brott man gärna kan föreställa sig, med ett ord en som mördat sin egen hustru, sin hafvande hustru, och det icke af hastigo mode eller en för ögonblicket uppkommen förbittring, utan efter en plan, kallt öfverlagd med en kona, med hvilken han lefvat i brottsligt förhållande — en ogerningsman, säga vi, som blifvit rättvisligen dömd till döden, men icke finner sig hafva någonting all ängra, utan tvertom anser sig helig. Man hisnar för ett sådant förderf, för en sådan hädelse, och kan icke gerna föreställa sig, alt de äro tänkbara utan i förening med galenskap. Men man känner icke då låseriet, denna förfärliga farsot, som hotar nationen med ålskilliga välsignade följder, hvaraf man just i denna händelse ser en liten profbit. Det är interessant att höra visst, synnerligen akrislligta sinnadt folk, så fremlingar som svenskar, tala om den avaknade värma för religioneno, (och hvad man annars kallar det), som skall uppenbara sig i de pietistiska och methodistiska rörelserna inom några af våra provinser! De läror, som denna avärmao har att bjuda på, hasva ifrån första stund, då de begynte predikas, ingisvit vämjelse och bekymmer hos hvar och en, som förmålt se något längre än närmast sina fötter, och som haft något begrepp om och nit för sedligheten hos folket. Läran t. ex. om den ovilhorliga syndaförlåtelsen, om försoning och salighet utan allt afseende på menniskans egna lefverne och tillämpning af sedebuden, måste yllerst leda till sådana fenomener, som det nu i fråga varande. Den förskräcklige ogerningsmannen förklarar helt obesväradt, att hans gerning skedde efter köttet och betyder intet, ty Christus har derföre lidit; Han, den kalle och öfverlagde mördaren af dem han framför allt borde beskydda och värna mot våld, tror sig i alla fall vara Jesu utkorade vän, vara i en andelig förening med honom, vara upplyst och helgad af Guds ande! Och man misstager sig, om man tror, alt detta är en fix ide blott hos honom; det är en rak följd af lärorna, och hela anhanget måste hålla med honom, måste anse bonom vara, eller åtminstone kunna vara, lika helig och syndfri med hela sitt ohyggliga brott, som om han aldrig gjort en mask förnär. Det vore interessant att veta, hvad ytterligare eller värre medehidens Assasiner eller de indianske Thugs skulle kunna med sina dogmer komma till, än hvad desse fantaster gjort af den renaste och mildaste religion, som någonsin varit predikad, och som mäste förädla menniskan, ifall den icke förvränges. Och de vanvettiga förvrängningarna hafva dväktarne på Zions murare länge åsett, utan alt synnerligen bry sig derom, många kanske med hemligt nöje, nnder det de med eld och svärd, med den hätskaste andeliga ilver förföljt hvarje alvikelse från hvad de beslutat vara rätta tydningen af en dogm, ett ord, hvilket kan tydas på hundrade olika sätt, utan att någonting rubbas, som rörer menniskans sedliga pligter. Huru skall ett dylikt förhållande tydas? en dylik ifver för det ena och liknöjdhet för det andw? dväktarneg må vara osvertygade, att tydningarne icke uteblifva. Länge har man sett och vetat, att läseriet, åtminstone vissa former deraf, lossat de vanliga sedlighetsbanden inom samhällslesnaden och tjenat till täckmantel för onda lustar. Äldre företeelser hafva gjort detta tydligt för hvar och en, som velat se. Men nu visar sig, alt dessa följ der af belighets-läran icke inskränka sig till frambringande af otäcka öfverträdelser af anständigbeten, utan äfven kunna åstadkomma de gröfsta brott, för hvilka menskligheten ryser; helighetsmanteln räcker till alt betäcka äfven dem. Detta utgör sannerligen en vacker utsigt för framtiden! Skall det botande onda kunna förebyggas? — Vi veta det icke; men så mycket lycka vi oss veta, alt förföljelser icke skola uträtta något, utan kanske förvärra det onda. Imellertid finnes en väg öppen, som möjligen kan leda till något; må vederbörande hafva ögoteet ———— LL 0 — oOms— ——S-—.s