Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1845, sida 1

såaamstår sör konsten och smaken ett trösterikt fält för verksamhet; så mycket mer tillfredsställande, som arbetet genom den kollektiva rörelse-, eller dril-krasten, kan bringas till långt större och ädlare fullkomlighet, än genom enskildes uppmuntran. Ja, konsten och smaken skola vinna ett långt högre, ej blott qvantitativt, utan äfven qvalitativt lif, då konstprodukten äsyftar allmän, hationsbildande inflytelse, i stället för enskildes, genom egoistisk öfver njulning ofta inträffade olyckliga sorsollaing. Icke vilja vi doma lyxens och vällefnadens skötebarn: Sannolikt är det bristande tillgång, men icke bättre förstånd, som egentligen bevarar mängden från delaktighet i dess missbruk; således — vare långt sjerran allt skryt; allt bittert fördömande! En hög, ansvarsfull sanning är det dock, att de öfre våningarnes luxuriösa lefverne står i en okristlig motsägelse till det ofta gränslösa eländet i de nedersta våningarne, hvilkas offer — alla våra bröder och systrar — i ett kristligt samhälle icke borde sörödmjukas med att behosha krypande tigga om smulor frän herrarnes bord, utan borde uppsökas i egna boningar, gilvas arbete och på så sätt ryckas undan bekymrens och förtvillans plågor. De flestes al nåäturen goda hjertan skulle vid åskådandet af det bland de lägre klasserne rådande eländet erfara liksom en elektrisk stöt, som förvandlade den kristliga kärlekens ljumbet i en klar låga; hvilken äter ej allenast skulle åt kojan lekamligen gifva ljus och värma, utan, hvad vida mera är, genom sin milda ande sörsötma lidandets bitterhet; försona de satlige med deras härda lott och göra de förvildades moraliska bättring möjlig. Äfven mot pauperismen, detta i nästan alla europeiska länder öfverhand tagande onda, kunna vi hoppas, att i ständs-eirkulationen finna ett kraftigt botemedel, när denna bland de inflytelseegande och mägtige sambällets ledande herrar hinner bilda solktribuner, lifvade af blodets värma sör det lägre solket, i hvars leder de ega nära anhörige, och hvilka solktribuner icke skola gifva efter förr, än först och srämst den slitigo och redlige arbetaren blifvit försäkrad om sin rättmätiga större andel i arbetsproduklen, och derjemte kraftigare och mera verksamma förbättringsanstalter blifvit vidtagne mot sedelordersvet, hvars ström botar att fordränka de i hopen dä besintlige mägliges anförvandter: När på detta sätt den af våra kristendomsbröder och systrar dock bestående och likväl föraktligt nedtrampade, eller åtminstone med hårdbet bedömda och ed likgiltighet befräkfade arbetshopen binner blifva upplyftad ur gruset och försatt i en verkligen mensklig ställning, då skall ock mången ung herreman, som, under nuvarande sorhallanden, åf omöjligheten att efter herrskapsbruket kunna inrätta och underhålla samiljelif, onaturligt afbålles ifrån — äktenskap, utan fruktan, att, såsom ledamot af arbetsblassen, blifva nedtrampad i smutsen, nedstiga i dess leder; för att blilva delaktig i dess enkla, värdiga oc h föga kostsamma leinadsbebot, och derigenom komma i tilllälle att ingå ett tidigt och naturenligt äktenskap sant få åtnjuta samiljelisvets allt annat jordiskt öfvervägande fröjder. — Mängen; visserligen i sim kristendom svag, men icke dess mindre ganska vanlig herre, som under nuvarande förhållanden advocerar med sitt samvete och öfvertygar sig sjelf, att uti de yttre svårigheterna för äktenskapet och det kostsamma herrehushållets underhåll finnes gilligt skål att tillåta sig lösaktighet och uppshjuta äktenskapet tills omständigheterna medgilva ett beqvämt och sorglöst samiljelif, med thy atföljande öfriga ofla ingenting mindre än ädla och älgörande äktenskapsförhållanden; mången herreman, säge vi, skall genom inslytelsen af standscirkulatioven förlossas från dessa wmenniskoförnedrande irrläror och deraf härslytande orena lefnadssätt och inledas i ett rent, menniskovärdigt samiljelif. Redan genom denna inverkan på mensklighe