— — — — — —— — bryderl. Dock, som det ickelgick an alt tveka, tog jag milt parti; jag köpte en bukett gula törnrosor: och midt i buketten stoppade jag min biljett, Mina vänner, det är kanske bra dåraktigt; amen jag kommer ännu ihåg det. sedan jag bekännt min kärlek, bad jag henne älska mig och tillåta sig vara lycklig, samt vänta på mig i tre år; jag bad henne, all ifall hon samtyckte härtill, om aftonen bära en af mina gula blommor fästad i sitt skärp: Då, sade jag, skall jag våga tala, och jag skall säga er hvad ni bör göra, för alt försäkra min lycka, jag vägar icke säga vår lycka. yet Ack! ni lade biljetten i buketten, sade fru de Lorgerel. — Ja, min fru. — Och sedan? — Och segan, omaftonen hade Nöömi ingen ros i sitt skärp. Jag ville taga lifvet af mig; min morbror förde mig mot min vilja till Clermont; han gvarblef der två manader, umgicks med de unga officerarne, lyckades slutligen att förströ mig, bevisande mig, alt Noömi aldrig hade älskal mig. — Men, sade jag, hon var, hon syntes så glad, då jag kom; hon gjorde mig så ljufva forebråelser då jag kom för sent. Ä — Fruntimren tycka om allas kärlek; men det finnes personer, som de icke älska. ändtligen glömde jag henne nästan alldeles och gille mig sedan med ofverstens dotter, som jag förlorade efter åtta års giftermål; och nu är jag alldeles ensam, ty min morbror är död för längesedan. Nå väl! skulle ni kunna tro, att jag stundom tänker på Noömi, och hvad som är besynnerligt, är att jag alllid ser henne ung som en sjuttonårig flicka, med sitt bruna: hår och, såsom min morbror sade: sina svarta sammetsögon; medan hon nu säkert är någon beskedlig gammal gun:ma. — JI1 icke, hvad sem blifvil af henne? — Nej.