Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1845, sida 2

— — —— — STYCK EGODS. STRANDRÖFVERI Å TJÖRN. Under en stormig böstnatt vid pass 4720 strandade vid slerrön i kKlöfvedals socken ett skepp, som till en del var lastadt med atskilliga konung Fredrik I:s tillhörigheter, dem han latit hemta från llessen, och hvaribland det dyrbaraste var en liten vagga af guld, besatt med ädla stenar, den en tysk furslinna ernat såsom present sända drottning Ulrika Eleonora. Vid fartygets strandning mördade Tjörboarne besättningen och utplundrade lasten. Fartyget sjönk, så att ingen sedan fick veta, hvart det tagit vägen. bararande presten på ön, Michael Koch, var äfven medvetande om brottet, men förteg det, troligen af sruktan. Sjelf hade han erhållit utaf en fiskare en spatserkäpp, hvilken tillhört den rölvade lasten. Denna käpp begagnade Koch sig af i Stockholm, då han kom dit upp såsom herredagsman. nandelsevis fick konung Fredrik en gäng se käppen och igenkände den såsom sin, samt styrkte sin rätt dertill genom alt visa en for presten okänd gömma i densamma, hvaruti låg instucken en dukat-rulle. koch måste nu bekänna förhallandet med skeppets plundring, men undslapp med att blifva förvisad riksdagen. Af hans berättelse inhemtades vidare, alt ofvannämnda guldvagga, hvilken lär varit en toilettsmobel, fanns hos en bonde på gården Stordal. Tilifölje deraf sändes till Tjörn en truppafdelning alt arrestera vederbörande och framför allt skaffa reda på klenoden; men bonden, som hade denna, fick nys öm den tilltänkta syrprisen och nedgräfde vaggan i Stordals utmark. Knektarne fortsatte emedlertid sina undersökningar; men då de icke upptäckte något af rofvet, läto de de angilna vara i fred och drogo sina färde. En lång tid derefter blef ofvannämnde bonde i Stordal sjuk, och då han låg på sitt yttersta, bekände han för presten byar vaggan låg, med uppmaning till denne, attefter bondens död återställa den till konungen. Men knappt hade presten aflägsnat sig, förr än den sjuke, ångrande det lemnade förtroendet, och samlande sina sista krafter, smög sig ut till det ställe, der klenoden var gömd, upptog den och dolde den annorstädes, dock i samma mark, så att när presten kom för att uppfylla sin forbindelse, befanns vaggan vara sin kos lmellertid hade bonden i dödsstunden velat, men ej förmått beskrisva det nya gömstället. (Ur Bohusl. hist. o. beskr. af A. E. Holmberg.)