namn. Men jag vill veta hvem engeln är, till hvilken slägt hon hörer, jag vill med ett ord vela hennes slägtnamn. — Det är fröken Amelot, min morbror. — För tusan! det är bättre än en engel: en lång och smärt brunett med svarta sammetsogon. Jag ogillar icke föremålet. — Ack! morbror, om ni kände hennes själ! — Jag vet, jag känner — är din känsla besvarad? såsom man sade fordom; och är det så j sägen ännu, j unga? — Jag vet icke, morbror. — IIvad, du vet icke, du min ovärdige systerson? Du är dagligen i huset, och du vet icke ännu om du är älskad? — Hon vet ännu icke ens, att jag älskar henne. Ahl i det fallet bedrar du dig, min kära gosse, och dn förstår dig icke på den saken. Hon visste det åtminstone en qvart förr, än du visste det sjell. — Allt hvad jag vet, morbror, är, alt jag tar lilvet af mig, om jag icke får henne. — Åh! hå! nå väl, min söta systerson, det är många möjligheter, att hon icke kommer alt tillhöra dig; din far är mycket rikare än nennes och han skall icke gifva henne sin son. — Då vet jag hvad som återstår för mig alt göra. — Nå, låt se; gå icke och gör några därslaper åtnunstone. Hör på litet. — Ja, min morbror. — Nå väl, först och främst kan du icke gilta dig vid tjugo är. — Hvarför det, morbror? — Emedan jag icke vill det, och att det der giftermålet icke kan blifva utal utan mig. — Åh! min lilla goda morbror — — Om flickan älskar dig, om bon lofvat dig ali vänta tre år? — Tre år! morbror. (fortsätles.)