— Hör mig, Capitano Cecco del Orso, — sade närolden med ös röst. — Den ådla fru grelvinnan, Catharina Ssorza, vill icke på hvad vilkor det vara må inlåta sig med dig och dina kamrater, utan uppmanar sin på ctt skändligt vis mördade gemåls undersåter att återvända till pligt och lydnad samt befria hennes son, den unga grefve Ottavio. — EA vill såtedes Malvezzio icke uppgifva sästningen? — ulrepade Cecco. — Nej! — inföll Calharina, som i det samma visade sig på vallarne, beväpnad med hjelm, sköld och svärd, — nej, han vägrar det på, min befallning. Fästningen skall aldrig uppgilvas, så länge jag lefver, för alt lorsvar: a dc t — Tänk på den gisslan, som befinner sig i mina händer, — ulropade Condottieren, skummande af raseri. — Jag skall låta döda den; den unga gresven skall inlaga eu plals i galgen vid sidan af sin far. — Gud kan skänka mig andra barn i ställe för dem, som du, cländige, beröfvar mig, — svarade den hjellomodiga qvinnan. — Men du skall icke våga all tillfoga dem något ondt. Du fruktar sörmycket min onkels, hertigens af Milano hämd. Jag har dock redan talal förläng ge med dig, förrädare! Rigten era bågar emot honom, mina krigare! Skjuten säkort, skjuten säkert! Den har alt vänta en stor belöning, som sträcker mördaren Cecco till marken. ). Och på gifven signal haglade en skur af pilar och kastvapen ned på rebellerna, som härigenom tillsoLS gades ansenlig skada. — echiä förbannelse! — fropac e Cecco, med raseriei måladt i blickar oc hn åfpörder. — Så kan man då vara nog enfaldig atl in Hila sig på en qvinna. Till storms, mina lappre män, till storms! skaffen hil stegar! Hemten hi! mur D räckor. Jag vill snart äter godtgöra mill fel.